Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gamla Agneta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
röda kinder och lätta fötter. De begär blott, att man kommer
ihåg dem med litet värme. Men på sådant kan inte de
unga tänka. Jojomän, var skulle de hädanfarna skydda sig
mot dödens omätliga köld, om inte de gamla uppläte sina
hjärtan för dem?
När hon kom till handelsboden, köpte hon där en stor
knippa ljus, och hos en bonde beställde hon ett stort lass
ved, men för att kunna betala detta måste hon ta emot
dubbelt så mycken spånad som vanligt.
Mot aftonen, då hon åter var hemma, läste hon många
böner och sökte hålla sig modig med att sjunga fromma
sånger. Men modet sjönk alltmer hos henne. Likafullt gjorde
hon vad hon hade satt sig i sinnet att göra.
Hon bäddade sin säng i den inre kammaren av sin stuga.
I den yttre reste hon upp ett stort fång ved i eldstaden och
antände det. I fönstret ställde hon två ljus, stugdörren slog
hon upp på vid gavel. Därpå gick hon och lade sig.
Hon låg i mörkret och lyssnade.
Jo, det var bestämt steg! Det var, som om någon hade
kommit åkande neråt gletschern. Det kom släpande och
stönande. Det smög kring stugan, som om det inte tordes gå
in. Tätt vid knuten stod det och huttrade.
Gamla gumman Agneta kunde inte härda ut med detta.
Hon for upp ur bädden och ut i yttre kammaren. Där ryckte
hon igen dörren och låste den. Det var för mycket, kött och
blod kunde inte uthärda.
Utanför stugan hörde hon tunga suckar och hasande steg
som- av ömma, såriga fötter. De släpade sig allt längre bort
uppåt gletscherisen. Det hördes också en och annan
snyft-ning, men det blev snart åter alldeles tyst.
Då blev gamla Agneta utom sig av ängslan.
— Du är feg, du gamla nöt, sade hon. Brasan brinner
ut och de dyra ljusen med. Ska allt vara förgäves bara för
din eländiga feghets skull? Och som hon hade sagt detta,
steg hon upp än en gång, gråtande av fruktan, med
klapprande tänder och darrande kropp, men ut i kammaren kom
hon, och dörren fick hon upp.
Hon låg åter och väntade. Nu var hon inte rädd mer för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
