Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
133
Han kände liuru den arm, han h511, skälfde,
och då hon nu vände ansigtet mot honom och
månskenet föll derpå, var det ingen bönfallande ångest,
han läste i de bleka dragen, det var vämjelse som
för någonting orent, qväljaiule, och hon drog sig
så långt ifrån honom hon kunde, som om hon
varit rädd för lians andedrägt.
Det ryckte till i hans drag, han kramade
hennes hand, så att lion var nära att skrika och
slungade henne derefter ett stycke framför sig inåt
rummet. Raseriet sjöd inom honom, men han var
van vid att lägga band på sig.
— Du är i alla fall min hustru, sade han
mellan tänderna, — det är din pligt att följa mig
öfverallt —
Hon hade stannat med nedsänkt hufvud och
slapt nedhängande armar, men då hon hörde dessa
ord, gick det som en elektrisk stöt genom hela
hennes varelse, hon rätade upp sig och sade i
trotsig ton:
— Din hustru!
Han tog ett par- steg emot henne; hon vek
undan med fasa.
— Nej, kom inte närmare — jag ropar på
hjälp! Du liar ingen rättighet till detta" — du har
ingen rättighet öfver mig, det vet du nog —
— Jag känner inte igen dig, Agnes, sade han
med ’ ett bemödande att gifva sin röst ett uttryck
af mild, sorgsen förebråelse. — Du, som förr -var
saktmodet och godheten själf, har du glömt bort
huru det går till att förlåta?
— Förlåta!
Hon skrattade; men hennes skratt ljöd så
skärande och hemskt, att det nästan tycktes skrämma
henne själf, ty hon hejdade sig hastigt och
upprepade endast sakta och i en ton af dof förbittring:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
