Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sverge, ty detta vore liktydigt med att dröja vid de
mindre tilltalande sidorna av den österlingska dikt»
ningen, vilket ingalunda är vår avsikt. Med sina fel
och förtjänster är Anders Österling i varje fall en
litterär kraft, som i sina bästa ögonblick är i stånd
att skapa äkta poesi, och som älskar skönheten allt
för högt, för att icke åtskilligt, som ej är skönt, kunde
bli honom förlåtet.
Det är naturligtvis ej underligt, att en skribent,
som är sina knappt fyllda tjugo år, ej har att upp»
visa en fullt utpräglad diktarfysionomi. En poet,
vilken likt Österling ännu befinner sig i läroåren,
måste naturligtvis gälda sin tribut åt mästarne, och i
själva verket kan man också hos Österling konstatera
mycket påtagliga inverkningar av å ena sidan Dehmel
och Stefan George, å andra sidan av Ola Hansson
och allra mest kanske av Vilhelm Ekelund. Detta är
ju i och för sig absolut icke klandervärt, tvärt om
visar det endast, att Österling ställer sina poetiska
ideal mycket högt, då han valt sådana läromästare.
Hans bästa dikter äro också burna av ett konstnärligt
allvar, som stämmer till andakt; han hör påtagligen
till den tämligen sällsynta grupp av diktare, för vilka
poesin är ett väsen alltför högt och heligt för att
användas i dagsbestyrens tjänst.
Denna ideella lyftning har även adlat Österlings
språk, som är rikt, stundom yppigt utvecklat, men
i hans bättre dikter alltid rent och aristokratiskt. Och
ur flera av dessa strofer ljuder klart förnimbar en
ton av den heliga tystnadens musik, medan rymden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
