Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett fåtal dikter, exempelvis *Fiskar* och *Pågletschern»,
som låta läsa sig, man skulle nästan vilja säga, med
nöje, men totalomdömet blir dock, att författaren med
detta häfte skänkt vår publik ett non*plus*ultra av
andefattig affektation och uppblåst, skrävlande impo«
tens.
Det vore orätt att påstå, att herr Wohlin är en
skribent utan ideal; tvärtom, han försäkrar på vaije
sida, att han älskar skönheten, rikedomen, lidelsen,
hårdheten, själviskheten lika ivrigt som han hatar
fulheten, lidandet och fattigdomen, och med dessa
sina passioner tror han sig utan tvivel vara en
övermänniska efter Nietzsches sinne. Men olyckan vill,
att herr Wohlins uppfattning av dessa ideal på grund
av hans intellektuella begränsning fullkomligt sam»
manfaller med kälkborgarbrackans, och denna intel»
lektuella begränsning sätter honom också i stånd att
kläda sin dyrkan av idealen i en form, vilken är så
gott som enastående i stilistisk ynkedom och armod.
Det är redan betecknande nog, då författaren i stycket
* Kall sol• utropar
Vi skratta så blickarne glimma i tårar
mot den skönaste värld som speglats i vin
och sjunga sånger att lidandets dårar
äro jordens smutsiga svin.
Man tänke sig vilka sånger 1
Men i all sin ömkliga fulhet och fattigdom uppen*
barar sig denna banala brackfilosofi i dikten *Utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
