Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hr Brogrens diktning ar lika konstlös och platt som
hans religiositet är uppstyltad och konstlad. Och
den polemik, han efter berömda mönster riktar mot
den fria tankens män, är präglad av en enfald och ett
övermod, som gör hans andliga fysionomi allt annat
än sympatisk.
Om den gränslöst platta uppfattning av poesien
och dess väsen, som denne prisbelönte rimmare hyllar,
ger redan inledningssången i »Medusa» ett slående
vittnesbörd:
Ett fostrans medel synes mig en dikt,
där rytmens vandring övar upp ens styrka,
där rimmet bliva bör en välgjord plikt,
men själva dikten som en högvälvd kyrka,
som reses djärvt, men dock i harmoni
utöver det som skalden innerst menar,
med själva varat inneslutet i
den första grundens festligt lagda stenar.
Vilket förryckt sammelsurium 1 Rytmen är en
stärkande gångsport, rimmet en välgjord plikt och
själva dikten en kyrka, i vars festligt lagda grund«
stenar själva varat (1) ligger inneslutet Vad menar väl
hr Brogren med »själva varat»? Ar det kanske det
absoluta varat, d. v. s. Gud, som ligger innesluten i
hans diktnings festligt lagda grundstenar? Eller är
måhända hos honom själva varat endast en upp«
snappad floskel, ett försök att med frasens skenliv
fylla den egna tomheten? Det ser ej bättre ut, i
synnerhet när man stöter på strofer sådana som denna:
Bengt Lidfons; Litteraturkritik. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
