Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett resultat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och haft många friare, dem hon alla avspisat.
Och säkert är, att icke ens det kyskaste hjärta
skulle haft något att invända mot renheten av
mor Anna Lisas änkestånd.
Hit var det som Ingrid hade kommit.
Gårdsdrängen hade funnit henne avsvimmad på
stranden och burit henne in.
Gumman hade genast förstått, var skon
klämde.
»Men fast hon är ett stycke, kan man väl
ej låta henne dö för det», sade hon. Och så fick
Ingrid stanna.
Efter en veckas sjukdom fick Ingrid ett barn.
Den själsspänning, hon levat i, jämte
överanstfängning hade väl påskyndat hans födsel. Det
var en gosse. Han var ovanligt späd, lemmarna
voro spensliga och bröstet infallet. Han såg ej
ut att leva länge.
Men Ingrid blev kryare för var dag. Hon
gav själv den lille di och kunde ligga långa
stunder och se på honom med tårar i ögonen.
»Du är lik Nils», viskade hon i barnets öra.
Hon ville ej säga det högt.
Men bamet blev ej friskare. Det tynade
långsamt av, och en morgon, när Ingrid vaknade,
låg det dött bredvid henne.
När Anna Lisa kom in i rummet, låg Ingrid
framstupa med huvudet gömt i kuddarna och grät.
Gumman försökte fåfängt att få henne att tala
och måste slutligen själv lyfta undan barnet.
Då reste hon sig upp med en våldsam åtbörd,
men när hon fick syn på det livlösa anletet, brast
hon ut i en högljudd snyftning och föll alldeles
handlöst tillbaka mot kuddarna.
Allt som dagarna gingo, blev emellertid Ingrid
mera stilla. Kanske var grämelsen ej mindre
bitter för det, men i det yttre var hon dock lugn.
Och så kom ju begravningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
