Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trumsjuka ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
torrfoder, innan de gå ut eller först låta dem stilla sin
värsta hunger på en äldre vall. Minsta risken för T.
synes vara, om djuren få gå ute dygnet om, och
på gårdar, där det är rationellt ordnat med
kulturbeten, synes risken för T. jämförelsevis ringa. — I
fall, då dylik risk påtagligen föreligger, är det bäst, om
man kan ordna så, att korna vallas av pålitlig person,
som själv omedelbart kan företa en första behandling.
Denne bör ha rovolja med på betet, och så snart en
ko visar tecken till T., bör han hälla i henne en liter
olja och därefter gärna ett par liter mjölk, som han
mjölkar från någon ko på betet. Om möjligt bör han
sedan leda den sjuka kon till ett dike och där försöka
ställa henne med hög framdel, varigenom trycket på
bröstorganen minskas och gasen lättare avgår. Fortfar
dock jäsningen, bör han trokarisera och härvid ha
tillgång till en grov trokar. Som sista utväg, om ej
annat hjälper och risk finnes för att kon skall dö,
kan skötaren med en kniv från trokarstället nedåt
skära upp ett snitt genom buk- och våmvägg så långt,
att gasen får avlopp samt söka vidga detta hål så
mycket som möjligt. Ett dylikt ingrepp, som kan rädda
djurets liv, medför emellertid risk för vissa
komplikationer, varför veterinär snarast möjligt bör anlitas
för att giva buksåret den rätta vården.
Funktionell T. uppkommer vid alla de tillfällen, då
en rubbning uppstår i den normala rapningsfunktionen.
En dylik rubbning kan uppstå genom en tillstängning
av foderstrupen, t. ex. genom en rovbit eller potatis,
som fastnat här. Vanligare är emellertid tuberkulos i
de mediastinala lymfkörtlarna, varigenom dessa bli
så förstorade, att de utifrån komprimera foderstrupen.
Funktionell T. kan även uppstå vid en hastigt
inträdande våmförlamning, t. ex. vid en akut
magmellangärdsinflammation* eller vid en plötsligt
inträdande förlossningslamhet. Om den funktionella T.
orsakas av tuberkulos i lunglymfkörtlarna, kvarstår
orsaken, och trumsjukan blir kronisk eller
recidiverande. Symtomen vid funktionell T. är en starkt utspänd
våm och oro hos djuret. Gasen är samlad överst i
våmmen. Om en strupsond nedsättes, avgår i regel
gasen på en gång, och samma sak sker vid
trokarisering.
Slutligen må i detta samband nämnas, att vid vissa
kroniska rubbningar i idisslarmagarnas funktioner,
orsakade av skador på nervus vagus, en stark
utspänning av våmmen ofta följer. Våmmen är emellertid i
dessa fall icke utspänd av gas utan av en tämligen
tunnflytande fodervälling. Detta lidande förväxlas
dock ofta med en kronisk trumsjuka. N. L.
Trumsvärm, se Biskötsel.
Try, se Kaprifolium.
Tryckrullar, se Såningsmaskiner.
Tryptas, se Enzym.
Tryptofan, se Aminoföreningar.
Trådhässja, se Hässja.
Trågkupa, se Biskötsel.
Trånghov, se Hovsjukdomar.
Trångt bäcken, se Förlossning.
Trånsjuka, se Skravelsjuka.
Trä, se Virke.
Träck, se Naturlig gödsel.
Träda användes ursprungligen för att jorden efter
att ha burit gröda några år skulle få tillfälle att vila
och på så sätt hämta krafter till nya skördar.
Numera är avsikten med T. den rakt motsatta, i det att
man under trädesåret söker intensifiera jordens skötsel.
I de flesta fall avser man därvid ogräsbekämpning,
men å styva leror gäller det ofta jordens försättande i
lämpligt skick genom en ändamålsenlig bearbetning,
och i andra fall genomförandet av diverse
jordförbättringar, såsom stenbrytning, dikning, planering eller
grundkalkning.
Trädningen utföres antingen i form av helträda,
varvid man mer eller mindre målmedvetet trädar
jorden under ett helt år. Vid helträda går man
följaktligen miste om ett helt års gröda. I motsats härtill
möjliggör halvträda av olika slag, att man i stort sett
uppnår syftet med T., utan att man behöver avstå
från någon skörd.
Vanligen plöjer man den blivande helträdan redan
på hösten, men på styva till mycket styva lerjordar
är det vanligt, att T. plöjes först på våren. Detta enär
det visat sig svårt att under våtår få önskvärt skick
på dylika jordar, om de höstplöjts.
För övriga jordar betraktas det som en fördel, om
T. höstplöjes. Sålunda anser man, att frostens inverkan
på omsättningarna i marken därigenom stegras.
Kampen mot ogräsen blir intensivare, och
omsättningarna, speciellt nitrifikation i marken, befordras.
Vid särskilt riklig förekomst av rotogräs såsom
kvickrot och tistel användes understundom en speciell
form av T., s. k. drillträda*. Denna utföres på så sätt,
att T. först balkplöjes och sedan klyvas balkarna eller
drillarna upprepade gånger under sommarens lopp.
Härigenom förstöres ogräset ideligen och dukar
slutligen helt under.
Halvträdan kan vara av olika slag. Tidigare var
grönfoderträdan den vanligaste, men sedan
grönfoderarealen i och med beteskulturens frammarsch undan
för undan minskat, är vallträdan numera den
dominerande. Därjämte förekommer i vissa delar av landet
baljväxtträda, i andra rotfrukts- och potatisträda.
Dessa olika halvträdor hava det gemensamt, att,
för att resultatet av T. skall bliva gott, bör T.
genomföras under så lång tid som möjligt. Det gäller därför,
att för grönfoder- och vallträdans vidkommande
grönfodret resp. vallen skördas i god tid och att trädningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
