Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strimsjuka ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strimsjuka -
långa bleka strimmor, som efterhand torka och fä
mörkbruna kanter. Bladskivorna upprispas i strimlor och
slidorna bli mörkbruna, ofta med blåaktig skiftning.
Om ax över huvud taget framkomma, äro de i regel
sterila och mörkfärgade. Oftast bli alla plantans skott
angripna, men stundom kan något vara friskt.
Skördeminskningen kan bli betydande. Genom sporer, som
bildas på de angripna delarna, kan svampen spridas
till friska ax, där den intränger i agnarna, och sålunda
med utsädet överföras till följande gröda.
Smittöverföring kan även ske genom fruktkroppar, som bildas på
kornstubben, men denna smittväg torde ha ringa
betydelse. S. bekämpas genom utsädesbetning (se
Avsvampning). Sådd i kall jord främjar svampens
angrepp på de unga plantorna. Th. Lfs.
Strimsot, se Sotsvampar.
Stripmjülkninfj, se Mjölkning.
Stripninjj kallas det arbete, då smör, som packats i
drittel, befrias från ytteremballage och eventuellt även
från pergamentpapper. Drittlarna stripas ibland i
detaljhandeln eller för kontroll dels av smörets nettovikt
dels ock beträffande den omsorg, med vilken
packningen utförts. E. C-g.
Stritar (Cicadoidea) kallas en grupp »skinnbaggar»,
vars representanter vanligen ha långsträckt
kroppsform. Deras vingar dölja oftast bakkroppen och ligga
takformigt över denna eller liksom svepa om den. Mest
utmärkande för dessa i regel mycket små insekter är
deras förmåga att kunna hoppa. En av de större
arterna, spottstriten (Philaenus spumarius L.), gör sig
bemärkt därigenom, att larverna leva i ett
spottlik-nande skum på vanligen örtartade växter. Genom deras
sugningar i växtdelarna uppstå ofta deformationer.
Uppträda djuren på t. ex. jordgubbsplantornas
blomställningar, vilket är mycket vanligt, hämmas ofta
bärens utveckling. Flera av de mindre arterna, t. ex.
dvärgstriten*, äro skadedjur på viktiga kulturväxter.
A. T.
Struktur, jords, se Jord och Jordanalys.
Struma är en sjukdom hos människa och djur, som
vanligen yttrar sig med förstoring av sköldkörteln (se
Endokrina körtlar). S. är lokalbunden och förekommer
i Sverige i stora delar av Småland, i Kopparbergs län
och i Norrlands kustland. S. träffas här både hos föl och
kalvar. Behandlingen består i jodkalium per os.
N. L.
Strupmasksjuka, se Hönssjukdomar.
Strupsond är ett av spiralvriden järntråd förfärdigat
böjligt rör, avsett att hos nöt införas genom munnen,
svalget och foderstrupen ned i nätmagen. S. användes
framförallt vid strumsjuka hos nöt, för att lättare få
avgång för våmgaserna. Vid främmande kropp (rovbit
eller potatis) i foderstrupen hos nöt, är vanligt, att
ladugårdspersonalen försöker att med S. stöta ned det före-
- Strålsvampsjuka
mål, som fastnat. Härvid inträffar emellertid ofta, att
foderstrupen perforeras. S. bör därför användas med
största försiktighet. Med S. eller svalgsond för häst.
avses en gummikateter, som genom näshålan nedföres
i foderstrupen. Användes numera i stor utsträckning
för ingivning av medicin hos häst. N. L.
Stryknin utgör, jämte brucin, den viktigaste giftiga
alkaloiden i rävkaka (Semen nucis vomiccie). 1 ytterst
små doser (0,05—0,1 milligram) verkar S. uppiggande
men är i större doser ett typiskt stelkrampsgift. S.
användes för beredning av giftbeten till förgörande av
rovdjur, men får enligt giftstadgan av apotek endast
utlämnas till detta ändamål till den, som erhållit
vederbörligt tillstånd därtill. Jakthundar falla ej sällan
offer för S.-haltiga giftbeten och bruka då i regel visa
typiska krampsymtom eller stelna likt en staty. Vid
misstanke, att förgiftning med S. föreligger, kan
kadavret översändas till Statens veterinärbakteriologiska
anstalt, adr. Experimentalfältet, som mot taxa utför
diagnos och giftundersökning. Trots de mycket små
mängder S., som kunna förefinnas i ett kadaver,
erbjuder påvisandet i regel inga oöverstigliga svårigheter.
O. S-g.
Stråknäokare har man tidigare benämnt den till
säcksvamparna hörande Leptosphaeria herputrichioides, som
ansetts vara orsak till en svampröta i stråbasen hos
sädesslag, särskilt vete, vilken har till följd att strået
lätt knäckes. Numera är det visat, att denna svamp
är en mycket svag parasit, som säkerligen icke är orsak
till de nämnda symtomen, vilka i stället förorsakas av
en annan svamp (Cercosporella herpotrichioides). På de
nedersta bladslidorna och den av dem omgivna
strådelen uppstå linsformiga, gulaktiga fläckar, senare
omgivna av en mörk bård. Efterhand blir strået runtom
mörkfärgat och brister lätt (vanligen med en sned
brottyta), varvid de enskilda stråna lägga sig kors och tvärs
och ej som vid vanlig icke-parasitär liggsädsbildning.
Om stråna icke knäckas, bli axen ändock dåligt matade
och brådmogna. S. erinrar i mycket om rotdödaren*,
oc.h bekämpningsåtgärderna äro för båda desamma.
Th. Lfs.
Strålbehandling, se Ljus.
Strålbenshälta, se Hovsjukdomar och Hälta.
Stråle, se Hov.
Strålröta, se Hovsjukdomar.
Strålsvampar, se Bakterier.
Strålsvampsjuka eller aktinomykos är en kronisk
infektionssjukdom, som vanligast träffas hos nöt och svin,
mera sällan hos andra husdjur och människa. S. kan
uppträda i ett flertal olika former vanligast som
svulst-liknande bildningar, bölder eller fistlar, som öppna sig
på huden. I varet träffas små gulvita, hårda korn, vilka
innehålla de mikroorganismer, som orsaka sjukdomen.
Vid mikroskopisk undersökning av aktinomykotisk
890
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
