Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spetsgro ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Spetsgro -
Spetsgro, se Groblad.
Spetsgroblad, se Groblad.
Spetsvivlar, se Klöverspetsvivlar.
Spcttplantering, se Skogsodling.
Sphagnum, se Mossa.
Spik av en mångfald slag finnas i handeln med längder
från 30 cm och nedåt samt med olika grovlekar. De
mest använda S. äro de s. k. trådspiken, vilka så gott
som helt utträngt de äldre spiksorterna. Trådspiken ha
en kvadratisk sektionsyta samt äro jämntjocka med
en relativt kort spets samt platt ganska tunt huvud.
I regel räknas längden i tum, varför man talar om 2"-, 3"-,
4"- S. o. s. v. S. av en viss längd förekommer vanligen
i flera olika grovlekar, vilka anges med olika nummer.
Trådspik med utdraget, fyrkantigt och kilformigt
huvud kallas dyckert. Dessa användas, då man vill dölja
spikhuvudet så mycket som möjligt. Vid indrivningen
kan nämligen ett sådant spikhuvud pressas in i trädet.
S. med 5—10 mm längd kallas vanligen nubb eller
stift. Smidda stift eller ekspik användas vid vissa
tillfällen. Dessa äro kilformiga samt sitta till följd härav
mycket starkt, om de indrivas rätt. G. B-r.
Spikklubba (Datura Stramonium), en storvuxen, helt
glatt ört av solanacéfamiljen, har stora, oregelbundet
inskurna blad och långsträckt trattformiga vita
blommor, placerade i vinklarna av den gaffelgrenade
stjälken, samt stora kapslar, som genom sin grova
taggbe-väpning påminna om det gamla nattväktarevapnet
spikklubban eller morgonstjärnan och sålunda givit
upphov till namnet. Växten, som är starkt giftig på
grund av sin halt av hyoscyamin och andra alkaloider,
härstammar från orienten och är numera utbredd över
nästan hela Europa, ehuru icke allmän. Hos oss
förekommer den mestadels tillfälligt, vid vägar och
gårdar, på avstjälpningsplatser och havsstränder,
varjämte den är föremål för odling som medicinalväxt.
H. G. S.
Spiktramp, se Hovsjukdomar och Hälta.
Spikvallmo, se Vallmo.
Spilta, se Häststall.
Spiltrii, laggkärl för torra varor och tillika ett
rymdmått om 48 kannor = 1,26 hl. Användes för salt och
torrsaltade livsmedel, beck och tjära.
Spindeldjur (Arachnida) äro leddjur, som till skillnad
från insekterna hava 8 ben, då de äro fullvuxna. De
egentliga spindlarna igenkännas dessutom lätt därpå,
att de hava huvudet och mellankroppen
sammansmälta till étt, stycke, vanligen betydligt mindre än den
ovala, ofta starkt välvda bakkroppen. Av de svenska
spindlarna äro några allmänt kända såsom
husspindlarna (Tegenaria), vilka bygga sina horisontellt
utspända fångstdukar i vinklar och vrår inomhus, samt
korsspindeln (Aranea diadema L.), som lätt igenkännes
på den vita, korsliknande teckningen på den mörkgrå
- Spinnmalar
eller rödbruna bakkroppens rygg samt på sitt vertikalt
upphängda, hjulformigt byggda fångstnät. De
egentliga spindlarna leva av rov. Deras »bett» äro i regel
ofarliga. Till spindeldjuren hör även ett mycket stort
antal mer el. mindre mikroskopiskt små djur, som
benämnas kvalster*. A. T.
Spinn, se Spinnkvalster.
Spinnkvalster (fam. Tetranychidae) hava fått sitt
svenska namn, emedan de flesta arterna äga förmåga att
spinna tunna vävnader över de växtdelar, på vilka de
leva. Alla äro mycket små, vanl. under 1 mm i längd.
På krusbärsbuskar förekommer ofta krusbärskvalstret
(Bryobia praetiosa Kap.) en art, som saknar
spinnförmåga. Djuren träffas på våren. De äro röda och synas
lätt, då de springa omkring på buskarnas blad. Dessa
bli genom deras styng och sugning mer el. mindre
gråvita samt ofta förkrympta. Vid starkt angrepp falla de
av. I maj läggas de små röda äggen under knoppfjäll
eller i barksprickor på kvistarna. Av de spinnande
arterna är växthuskvalstret (Tetranychus althaeae v,
Kap.) det vanligaste inomhus. Förekommer på en
stor mängd drivhusplantor. Utomhus är arten även
vanlig på örtartade växter av många slag. På
fruktträd förekommer även allmänt
fruktträdsspinnkvalst-ret (T. pilosus C. i F.), vilket på grund av sina
blodröda ägg, som ofta sitta i stor mängd på undersidan
av kvistarna på t. ex. äppleträden, blivit kallat »rött
spinn». Torra somrar kan denna art göra stor skada på
trädens lövverk. Andra arter förekomma på lövträd,
gärna almar, i enorm mängd eller på unga barrträd.
S. kunna i regel bekämpas med svavelhaltiga preparat,
t. ex. svavelkalkvätska i stark utspädning (1: 30 à
40), eller i handeln saluhållna oljeemulsioner. Även
nikotinhaltiga preparat (1: 50 å 100) kunna ibland med
fördel användas. A. T.
Spinnmalar (fam. Hyponomeutidae) äro mycket små
fjärilar med vita, svartprickiga framvingar. Deras larver
leva kolonivis inom m. 1. m. täta vävnader. En
ytterst vanlig art är häggspinnmalen (Hyponomeuta
evonymellus L.). Denna flyger på högsommaren och
avlägger då sina ägg i små fiskfjälliknande samlingar
på kvistar av hägg. Äggen kläckas redan efter c:a 10
dagar, men larverna förbli liggande under äggskalen
till följande vår, då de angripa de nyutspruckna bladen.
Snart märkas de spindelbolika vävnaderna, som kunna
gömma på några tiotal larver. Då dessa blivit
fullvuxna, förpuppas de inom vita spolformiga, tätt
hop-vävda kokonger antingen inuti en isolerad vävnad eller
i stora hopar under trädens grova grenar eller på andra
platser. Sådana kokongsamlingar kunna ibland uppnå
ett kilos vikt eller mer. Ibland bli S. så allmänna, att
t. o. m. stora träd fullständigt avlövas och överdragas
av på långt håll synliga vävnader. En annan art, som
gör mindre iögonfallande vävnader, förekommer ibland
875
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
