Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ormbunkar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ormbunkar
Ostberedning
Ormbunkar äro kryptogamer (sporväxter utan
blommor), försedda med rot, stam och blad samt med
kärl i sina ledningsvävnader. Gruppen har varit
talrikare företrädd i äldre geologiska perioder, men är
fortfarande artrik särskilt i tropiska trakter. Hos oss
ha vi omkring 30 egentliga O. och därtill bortåt lika
många andra nära besläktade grupper, men få av
dem äro av någon nämnvärd. ekonomisk betydelse.
De flesta O. äro fjäll- eller skogsväxter. Bland de
senare är att nämna örnbräken (Pteris aquilina)
såsom den mest spridda i nästan hela landet utom
längst norrut mot fjällen. Den är ofta meterhög
med bladen utgående ensamma från en krypande
rotstock. Den är hård och torr och ätes knappast
av kreaturen, men har funnit använding som strö,
vartill den emellertid har föga värde. Träjon
(Phegopteris Filix mas), också en av våra mest
spridda O., har uppstigande rotstock med
rosett-ställda blad. Den har av gammalt anseende som
medel mot inälvsmaskar och är fortfarande officinell.
Stensöta (Polypedium vulgäre) har övervintrande
gröna blad. Foderbräken (Onoclea Struthiopteris),
som förekommer på fuktiga ställen i skog och har
sporerna utvecklade i särskilda mindre blad inom den
strutformiga samling, som de stora assimilationsbladen
bilda, är en av våra vackraste O. och ofta odlad,
liksom för övrigt en mängd såväl inhemska som
utländska arter. H. G. S.
Ormöga (Omphalodus, verna), en flerårig ört med blåa
blommor, besläktad med förgätmigej. Den odlas
som prydnadsväxt liksom den ettåriga, vitblommiga
O. linifolia, vit förgätmigej.
Ornithogalum, se Kornrost.
Orpington, se Hönsraser.
Orsaplogen, se Kulturplog.
Ortoklas, se Fältspat.
Ortsten. På grund av jordmånsbildningen bildas ibland
hårda skikt s. k. O., därigenom att jordskelettet
sammankittas av utfällda markkolloider, t. ex.
seskvioxi-der och humusämnen. S. E-n.
Orv, se Lie.
Oryza, se Ris.
Oskiftad mark till en by med därav härflytande
nyttigheter, såsom mulbete, ved och virke, torv, grus, lera,
sten o. d., få delägarna enligt kap. 10 Byggn. B.
använda till husbehov, men ej till avsalu eller till egen
fastighet å annat håll utan de övrigas enhälliga
medgivande. Om förvaltningen av samfällda ägor, se
Byalag. Laga skifte å O. kan alltid påyrkas, om
uppdelningen utan någon delägares förfång medför
fördelar, som överväga olägenheter och kostnader.
Gemensamhetsskog (se Jorddelning) får dock ej skiftas
utan alla delägares samtycke. Under ett laga skifte
användes skog och torvmosse på sätt, som delägarna
vid skiftets början bestämt. Å. E-d.
Oskummad mjölk, se Mjölk.
Osmotiskt tryck. Om i ett kärl, vars väggar äro så
beskaffade, att de släppa igenom vatten men dj lösta
ämnen, finnes en stark saltlösning, och utanför kärlet
en svagare saltlösning eller rent vatten, strävar den
starkare lösningen att draga till sig vatten från den
svagare och kommer därigenom att utöva ett tryck på
kärlets väggar. Detta kallas O. En membran med
angiven egenskap säges vara semipermeabel
(halvgenom-släppande) och hela anordningen osmotisk cell. Exempel
på en sådan är den levande växtcellen. Den
semiper-meabla väggen är protoplasman, som lätt släpper
igenom vatten men mycket långsamt lösta salter. Plasman
omgiver cellsaften, som är den osmotiskt verksamma
lösningen; den innehåller lösta oorganiska och
organiska ämnen ofta i hög koncentration och suger genom
sitt O. vatten från celler med lägre O. eller från
marklösningen. Plasman är elastisk; genom
vattenupptagningen spännes den ut och pressas mot den fastare
cellväggen av cellulosa. Dennas roll är helt passiv;
cellväggen är permeabel och släpper lika lätt igenom
de lösta ämnena som vattnet. Genom plasmans tryck
mot cellväggen (väggtrijck eller turgor) får växtcellen
stadga. Den osmotiska vattensugningen framkallar
cellens och hela växtens vattenupptagning (se
Vattenbalans). H. B-m.
Ost, se Ostberedning och Ostsorter.
Ostbedömning. När ost bedömes, tages hänsyn till
handelsvärdet, vilket beror av följande egenskaper:
storlek och form, yta och skorpa, färg, textur (pipbildning),
konsistens samt smak och lukt. Med hänsyn till dessa
detaljegenskapers olika betydelse för handelsvärdet
värdesättes felaktigheter i det ena eller andra avseendet
olika. Ostens smak och lukt tillmätes största
betydelsen, därnäst ostens textur och konsistens.
Vid utställningar bedömes var och en av ovan
nämnda detaljegenskaper enligt en 10-gradig skala. De
för detaljegenskaperna satta poängen multipliceras
med faktorer, och genom addition av produkterna
erhålles en slutsumma, som anger ostens kvalitet.
Maxi-mislutpoäng är 100. E. C-g.
Ostberedning. Vid O. uppdelas mjölken i dels ost, dels
vassle. Mjölkens värdefullaste beståndsdelar, äggvita
och fett, övergå i stort sett i osten, under det vasslen
huvudsakligen består av vatten med däri lösta
mjölkbeståndsdelar. Cirka 72 % av mjölkens totaläggvita
övergår i osten och 28 % i vasslen, under det att av
mjölkfettet cirka 86 % återfinnes i osten och 14 % i
vasslen.
Kaseinet (ostämnet) är det värdefullaste av mjölkens
äggviteämnen. Det förekommer i mjölken bundet vid
737
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
