Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nötkreaturens utfodring ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nötkreaturens utfodring
Nötkreaturens utfodring
Då produktionsförmågan mindre fullständigt
utnyttjas, kan koncentrationen närma sig undre gränsen,
medan vid starkt utnyttjande av korna
koncentrationen bör närma sig övre gränsen. Denna norm
förutsätter dock större mängd saftfoder, än som i Norrland
användes.
Utfodringens ordnande växlar efter besättningarnas
storlek. I små besättningar fodras korna ofta
individuellt, medan i stora grupputfodring är vanlig. I
senare fallet kan gemensam krubba användas. Inom
varje grupp placeras korna efter mjölkmängden,
varvid hänsyn även tages till kornas hull. Intervallet
mellan grupperna kan utgöra 3, 4 eller 5 kg mjölk pr
ko och dag. Några dagar efter kalvningen flyttas varje
ko upp i högstmjölkande gruppen.
Följande exempel på utfodringens ordnande avser
en besättning under sydsvenska utfodringsförhållanden.
Kornas levande vikt utgör 600 kg och fetthalten i
mjölken 3,7 %. Halmen består av 50 del. korn-, 25
del. havre- och 25 del. vetehalm. Denna blandning
håller pr kg 0,22 fe, 6,5 g smältbar äggvita, 2,93 g
Ca och 0,86 g P. Höet utgöres av klöver-gräshö och
rotfrukterna av foderbetor. Kraftfodret består av 55
del. oljekakor (riksblandning II), 20 del. korn- och 25
del. havregröpe. Denna blandning beräknas hålla pr
kg 0,98 fe, 226 g smältbar äggvita, 1,89 g Ca och 6,20
g P. Fodermängd och näringsinnehåll framgå av
följande sammanställning.
Foder och näring
Kg mjölk pr ko och dag
pr ko och dag 2,5 7,5 12,5 17,5 22,5 27,5 32,5
Halm, kg...... 8 8 7 6 5 4 3
Hö, kg......... 3 3 3 4 5 5 6
Rotfrukter, kg . . 16 20 25 30 35 40 45
Kraftfoder, kg . . 1,0 1,7 2,7 3,6 4,6 6,0 7,0
Dikalciumfosf., g. 90 110 130 150 170 190 210
Koksalt, g...... 30 35 40 45 50 55 60
Torrsubstans, kg 12,2 13,3 13,9 15,3 16,8 17.8 19,3
Fe............. 6,0 7,2 8,5 10,2 12,0 13,7 15,6
Smältbar äggvita,
g............. 517 695 940 1215 1513 1847 2145
Ca, g.......... 79 87 91 106 120 126 140
P, g............ 39 48 58 69 81 94 106
Ca: P........... 2,0 1,8 1,6 1,5 1,5 1,3 1,3
Mängden halm minskas sålunda med att
mjölkmängden ökar. Samtidigt ökas mängden hö,
rotfrukter och kraftfoder. Härvid ökar fodrets
koncentration från 21 i grupp I till 26 i grupp VII, samtidigt
som torrsubstansens koncentration ökar från 49 till
81. Halten av Ca och P är tillfredsställande liksom
Ca-P-kvoten. Ifråga om smaklighet och dietisk verkan
fyller denna foderstat höga krav. I Mellan- och
Nordsverige användes mindre halm och rotfrukter men
mera hö och ensilage.
Vanligen erhålla korna två huvudfoder dagligen, ett
efter morgonmjölkningen och ett före
kvällsmjölk-ningen, varvid vartdera består av kraftfoder,
saftfoder (vatten), hö och halm. Ordningen för de olika
fodermedlen växlar dock. Sålunda gives stundom
saftfodret före kraftfodret. Dessutom kan kraftfodret
ingå i ena och saftfodret i andra målet. Vid ringa
hömängd gives denna i ena målet, medan halmen ingår
i andra. På så sätt kan en viss arbetsbesparing
genomföras. Stundom gives extra stråfoder på kvällen efter
mjölkningen och på morgonen före denna.
Mjölkkornas sommarutfodring ordnas helst som fri
betesgång. Betesmarken indelas i lämpligt antal fållor,
vilka avbetas i följd, varvid djuren delas i grupper efter
avkastningen. Högstmjölkande gruppen överbetar
först fållorna, varefter övriga grupper följa i tur och
ordning. Fållindelningen kräver dock hög
stängselkostnad, varför antalet fållor, och därmed även
antalet grupper, ofta begränsas alltför starkt. Under
sådana förhållanden behöves ej sällan extra foder för
de högmjölkande korna. Detta är även fallet, då
betet är mindre tillfredsställande. Inom Sydsverige
måste korna ofta tjudras på betet.
Sommarstall-fodring användes dessutom alltjämt i denna landsdel,
varvid grönfoder av olika slag utnyttjas.
Avelstjurarnas näringsbehov växlar efter
tjänstgöringens art. Vanligen användas 10—15 kg
rotfrukter, 2—5 kg kraftfoder samt hö ad libitum. Vid
mycket sträng tjänstgöring bör kraftfodret vara
relativt äggviterikt. Vid ringa tjänstgöring kan mera
saftigt foder användas, medan kraftfodret starkare
begränsas. Vattnet ransoneras i allmänhet. Under
sommaren tjudras tjurarna på bete.
Gödning av vuxna nötkreatur äger i vårt land rum
endast i ringa utsträckning. Där den drives, baseras
den under sommaren på bete och under vintern på
saftfoder och hö, varvid i båda fallen något kraftfoder
tillskjutes extra. Under gödningens fortgång ökas
mängden kraftfoder på grundfodrets bekostnad.
Samtidigt utnyttjas alltmera välsmakande fodermedel,
så att aptiten kan uppehållas. Vanligen eftersträvas
en förbrukning av 2 fe pr 100 kg levande vikt, varvid
70—90 g smältbar äggvita bör ingå pr fe. Gödningen
bör följas med vågen, så att avbrytning sker, då
viktökningen eller kvalitetsförbättringen ej längre svarar
mot foderkostnaden. J. Ax.
Nötkreatursavel. Sedan gammalt har nötkreaturet varit
vårt lands viktigaste husdjur. År 1805 beräknas
nötkreatursstocken ha omfattat 1 472 000 djur, varav
216 000 oxar och 820 000 kor. 1937 voro motsvarande
siffror 2 951 000 djur, varav 8 000 oxar och 1 921 000
kor. Den totala produktionen av mjölk beräknas för år
1938 ha uppgått till 5 mill. ton och produktionen av
709
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
