Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Myr ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Myr–
hetsälskande växter på mineraljord icke heller.
Myrarnas beskaffenhet växlar starkt med de yttre
betingelserna, särskilt klimat, berggrund, lösa jordarter
m. m. Sedan gammalt har man i Skandinavien indelat
M. i kärr och mossar. — Kärren äro uppkomna i
sänkor, sjöar eller vattendrag eller på områden, som
matas av ett till markytan framträngande grundvatten,
och de kännetecknas i regel av en jämförelsevis frodig
vegetation och näringsrik torv. Kärrens utveckling
bestämmes helt av vattenytans läge eller
grundvattenflödets styrka. — Mossarna äro så gott som
uteslutande betingade av den på deras yta fallande
nederbörden; de kallas därför ombrogena torvmarker (grek.
ombros = nederbörd). —• M. i norra Skandinavien
kunna dock i regel icke inordnas i någon av dessa
grupper. Ifrågavarande M. äro för sin utveckling
beroende av långsamt översilande vatten, smältvatten eller
ytligt framrinnande grundvatten, som vid myrkanten
pressas upp till ytan. De äro i regel knutna till
terrängens lägre partier. Mestadels utgöras de av en mosaik av
kärr och mossar och ha därför kallats biandmyrar. Bättre
torde dock vara att bruka den finska termen aapamyr.
M. förekomma i nästan alla världsdelar, men de äro
vanligast i trakter med ett milt — kallt, fuktigt klimat.
I Asien uppskattas myrarealen till omkring 1 million
km2 (huvudsakligen i Sibirien), i Europa till 550 000
och i Nordamerika till 180 000 km2. Största delen av
den europeiska torvmarksarealen ligger i Ryssland,
därnäst följer Finland och på tredje plats Sverige
med c:a 58 000 km2 (= 5,8 millioner ha).
Genom Sveriges Geologiska Undersöknings
torvin ventering* och genom Riksskogstaxeringen ha
Sveriges M. under senare årtionden blivit grundligt
utforskade. I de södra och mellersta delarna av landet,
som berördes av torvinventeringen, uppgick hela
torvmarksarealen (alltså även odlade torvmarker)
till c:a 1,2 mill. ha eller 8,3 % av landarealen; inom
samma område uppgår åkerarealen till c:a 22 %.
Huvudparten av denna torvmarksareal, c:a 60 %, var
mosse, återstoden kärr. Relativa mossarealen var störst
i de nederbördsrikaste delarna av södra Sverige (80—90
% av helatorvmarksarealen), minst i kalktrakterna. För
återstoden av Sverige ha siffror erhållits från
riksskogstaxeringen. Denna visade, att myrarealen uppgick till
17 %, varav i genomsnitt endast omkring 10 %
utgjordes av verkliga kärr; resten av mossar och
aapa-myrar. Då man kommer upp i närheten av
skogsgränsen avtager såväl myrarealen som framför allt
relativa kärrarealen mycket snabbt. — Vårt lands
hela myrareal har beräknats till 58 366 km2 eller 14,3
% av hela landarealen. De största sammanhängande
myrarealerna ha vi i Norrland, men även en del av
Sydsveriges mossar kunna nå ansenliga dimensioner;
störst är den s. k. Kävsjö Stormosse nordväst om
- Myr
Värnamo med c:a 10 000 ha. Detta är dock ingenting i
jämförelse med vissa M. i Nordamerika, som uppges
nå 10 000 km2, d. v. s. 100 gånger så mycket.
Av var och en av de tre huvudgrupperna av M.
finnas flera olika typer. — Kärren indelas i plana kärr
och källmyrar. De plana kärren ha vanligen bildats
genom igenväxning av sjöar och vattendrag.
Ytvegeta-tionen utgöres antingen av starrarter (starrkärr)
eller av sumpskog av björk och al (skogskärr eller
lövkärr, björkkärr, alkärr). Ofta finnes en
bottenmatta, antingen bildad av brunmossor (br un
mosskärr) eller vitmossor (vitmosskärr). En säregen typ
av plana kärr äro M. på Gotland; de omgivas nämligen
av en jämförelsevis torr s. k. myrlagg, betingad av
vinterns högvattenstånd. Plana kärr ha tidigare varit
betydligt vanligare än nu. De äro numera mestadels
odlade. — Källmyrarna ha oftast formen av en mer
eller mindre oregelbunden, plattad kon, i vars mitt
källan bryter fram. De spela en försvinnande liten
roll i jämförelse med de plana kärren. — Kärrens
beskaffenhet, d. v. s. växtlighetens sammansättning och
torvens näringsrikedom bestämmes i främsta rummet
av den omgivande fastmarken. — Av mossarna finnes
flera olika typer, vilka i huvudsak äro betingade av
klimatet. I större delen av södra och mellersta Sverige
dominerar den s. k. högmossen, vars yta är konvex
eller urglasformig; inom de nederbördsrika västra
delarna av vårt land träffas också så gott som plana,
ehuru ofta starkt lutande mossar, planmossar, och i
ännu nederbördsrikare delar av Europa, t. ex. på högre
nivåer i England och på Irland täckas plana ytor och
ganska starka sluttningar av mossar, s. k. täckmossar.
— Högmossen begränsas mot fastmarken av ett blött
kärrbälte, laggen (ej att förväxla med myrlaggen
kring de gotländska myrarna), som utgör en del av
mossens dräneringssystem. Från laggen höjer sig den
ofta skogklädda mossranden och utanför denna
utbreder sig mossplanet. De större mossarna
genomdragas ofta av inre dräneringssystem, flacka,
kärr-artade dråg eller djupt nedsänkta bäckar eller rås.
Här och där finnas större eller mindre gölar eller
gölsamlingar, ofta rester efter övervuxna smärre
sjöar. På mossytan omväxla flacka tuvor med grunda,
ofta vattenfyllda sänkor, h ö 1 j o r. — Vegetationen
utgöres i laggen, i drågen och längs bäckarna av
starrkärr, mossranden är ofta klädd av tallskog med
undervegetation av skvattram eller ljung, och på
mossplanet dominera ljung och vitmossor (Sphagnum; de
viktigaste arterna äro S. fuscum, S. magellanicum och
S. rubellum). Dessa mossar benämnas även rismossar.
— I östra delarna av vårt land äro mossarna ofta helt
bevuxna med tallskog, skogmossar. Planmossarna
överensstämma i huvudsak med högmossarna dock med
den viktiga skillnaden att laggen är mycket svagt
675
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
