Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ljusgroning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ljusgroning
Lösta
samt gran, tall m. fi. för sin groning fordra tillgång
på ljus; lios gräsarterna är behovet därav större, ju
mera groningsomogen varan är. H. W-e.
Ljusliuggning, se Beståndsvård.
Lobelia, ett med blåklockorna befryndat släkte, som
dock har läppformiga blommor, räknar hos oss blott
en art, L. Dorlmanna, en ört med de rosettställda
bladen nedsänkta under vatten och blåvita blommor i
klase. Några arter, såsom den afrikanska L. Erinus
med blå blommor och den amerikanska L. julgens med
röda blommor och hela växten röd. äro dock vanliga
i odling. H. G. S.
Logbalk, se Loge.
Loge användes som upplagsplats för otröskad säd och
stråfoder och bör stå i direkt förbindelse med de
utrymmen, som inhysa djuren. I äldre tider utfördes
logbyggnaderna låga för att undvika allt för
arbets-samma transporter i höjdled. Numera byggas de
emellertid även för relativt små egendomar med hiss och,
för att då rätt kunna utnyttja denna, är det i allmänhet
lämpligast, om L. bygges som direkt fortsättning på
ladugården. Hissen har medfört ökad resning på
byggnaden, då den annars knappast går att rationellt
utnyttja.
L. bör framför allt planeras med tanke på hur den
bekvämt skall kunna fyllas och hur tröskningen lättast
skall ordnas, ty härigenom kan stor arbetsbesparing
erhållas.
Under senare år har L. undergått avsevärda
förändringar och t. o. m. vid större och medelstora
jordbruk helt slopats i form av en särskild byggnad.
Anledningen härtill är direkttröskningen, som vunnit
vidsträckt utbredning. För denna har uppförts en
särskild tröskavdelning, som även inrymmer magasin,
och hela förrådsutrymmet för stråfoder och halm har
förlagts över ladugården, dit i en del fall även
tröskplats och magasin överförts. Variationerna äro
emellertid mångahanda, och även där direkttröskningen
planerats, händer det att en mindre logbyggnad
bibehållits som reserv.
Eftersom logbyggnaden huvudsakligen har till
uppgift att skydda den inbärgade grödan mot
nederbörd och fukt från marken, kan den byggas enkelt och
billigt. Det är inte ens nödvändigt med helt täta
väggar; tvärtom kan det vara till fördel, om luften kan få
tillfälle att cirkulera genom byggnaden. I allmänhet
göras väggarna som stolpverk, som panelas
utvändigt, oftast t. o. m. utan täcklister. De bärande
stommarna böra utföras på lämpligt sätt och alltid
beräknas. Ett tidigare mera primitivt utförande krävde
nämligen onödigt grova dimensioner och medförde
ändå lätt, att byggnaden utsattes för gungning,
särskilt till följd av vind- och snötryckets verkningar.
Vid moderna logbyggnader utbildas ofta spännsto-
larna som s. k. treledsbågar, så att varje
takstolshalva bildar en fackverksbalk. I alla sammansättningar
inläggas mellanläggsbrickor och man undviker i
allmänhet hophuggningar.
Golvet består ofta av stampad lera och vid mera
påkostad bebyggelse av betong. Det senare bör särskilt
föredragas, där tröskverket skall uppställas, då detta
fordrar ett stadigt underlag. G. B-r.
Lokalbedövning, se Bedövning.
Lokalförening, se Andelsförening och Föreningsrörelse.
Lokomobil är en flyttbar motor. Den vanligaste L. är
ånglokomobilen med ångpanna och maskin
sammanbyggda och satta på hjul. N-g.
Lokor, se Seldon.
Lokstad, den del av bogen, mot vilken lokan vilar.
I. J-n.
Lolium, se Rajgräs.
Lommeürt (Capsella bursa pastoris, fam. Cruci/erae)
är en ört med blad av mycket växlande form, små
vita blommor och plattade, trekantiga skidor, ganska
besvärlig som ogräs i trädgårdar, mindre i åker,
emedan frömognaden fortgår under en stor del av året och
fröna omedelbart gro. II. G. S.
Longering, se Körning.
Lonieera, se Kaprifolium.
Loppa, se Ohyra.
Lösta (Bromus), ett grässläkte, som utmärkes av stora,
flerblommiga småax i utbredd eller hopdragen vippa.
I vårt land är detta släkte representerat av ganska
många arter, av vilka några ha praktisk betydelse
som foderväxter och en tidigare varit ett mycket
besvärligt ogräs. Ett närstående, ur jordbrukets
synpunkt betydelselöst släkte, Brachypodium, brukar på
svenska benämnas axlosta eller spärrlosta.
Åkerlosta eller renlosta (B. arvensis L). är ett
medelhögt, grågrönt, ettårigt, tuvat gräs med nedtill
knäböjt, uppstigande, mjukt, bladrikt strå, uppbärande
en gles vippa med brunvioletta småax. — Åkeriostan
förekommer vild i hela Europa, Sibirien och Främre
Asien; i större delen av vårt land är det tämligen
allmänt längs vägar och på öppna, torra platser. Först
i slutet av 1800-talet började det odlas i vårt land;
endast i södra Sverige har det nått någon större
spridning, och på senare tid tycks det ha gått tillbaka. Arten
är tämligen mångformig. Odlingsmaterialet har mest
varit danskt, men svenska förädlingar finnas också,
nämligen Weibulls Pyramid och Svalöfs renlosta,
båda bladrika och mera givande än den vanliga
handelsvaran. Renlostan är ett anspråkslöst gräs, som även
på magra marker ger en ganska god och säker
avkastning. Under insåningsåret utbildar det en tuva av
rosett-skott, vilka följande år skjuta strå; någon återväxt ger
det icke annat än vid mycket tidig slåtter. Bör endast
användas i ettåriga vallar på torra jordar tillsammans
604
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
