Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kväve ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kväve
Kvävebindning
och överföres efterhand i salpetersyrlighet oc.h dess
salter (nitrit) ocli slutligen i salpetersyra och dennas
salter (nitrat). Nitraterna upptagas med begärlighet
av växternas rotsystem (assimileras) och överföras i
amider, aminosyror och äggviteämnen. Markens
nitrathalt blir därigenom försvinnande liten, då
nitraterna kunna utnyttjas med ungefär samma
hastighet, som de uppstå. Detta är för kvävehushållningen
till fördel, då salpetersyran och dess salter äro så
lättlösliga i vatten, att en ansamling därav skulle
leda till stora förluster med regn- och
dräneringsvatten. Av dessa förhållanden framgår emellertid
omedelbart nyttan att gödsla med nitratgödsel
(kalksalpeter, chilesalpeter) på kvävefattiga eller på grund
av otjänligt sur reaktion eller vattensjuka dåligt
nitrifierande jordar.
Oxidationen av ammoniakkväve till nitratkväve
(nitrifikationen) utgör emellertid ej något
oeftergivligt villkor för uppkomsten av en vegetation, då de
flesta växter ha förmåga att i någon mån även direkt
utnyttja ammoniakkvävet. Hos en del växter är
denna förmåga mycket högt uppdriven. Nitratkvävet
anses emellertid i genomsnitt representera en för
vegetationen värdefullare form av K. Gödsling med
ammoniuinsalter (ammoniumsulfat) har dock ofta en
utmärkt verkan dels på jordar, där nitrifikationen
är snabb, dels till grödor, som lätt tillvarataga
ammoniakkvävet.
Vegetationens äggviteämnen och andra K.-föreningar
(tillsammans benämnda »råprotein») utgöra
djurvärldens K.-haltiga näringsämnen. Vid djurens
matsmältning bli dessa ämnen föremål för förändringar
(äggviteämnena hydrolyseras till aminosyror m. m.),
varefter de i organen uppbyggas till delvis nya
substanser, av vilka djurens egna äggvitekroppar äro de
viktigaste. Dessa utgöra huvudmassan av djurens
vävnader och organ, medan däremot de till mängden
mest framträdande beståndsdelarna av vegetationen,
kolhydraterna, i djurkroppen ganska snabbt
förbrännas. Djurens K.-föreningar äro emellertid alltid
föremål för en fortskridande nedbrytning och förnyad
uppbyggnad, varvid kvävehaltiga avfallsprodukter
uppstå i form av urinämne, urinsyra m. fi., vilka
avskiljas med urinen. I ett välordnat jordbruk återföras
dessa ämnen jämte de i djurens fasta uttömningar
ingående, osmälta kväveföreningarna, som bekant till
åkerjorden, där de desamineras och på nytt ingå i
kvävets kretslopp under samma eller någon
efterföljande vegetationsperiod. Återförandet av de
K.-haltiga avfallsämnena äger emellertid alltid rum
under ganska stora förluster, i det att en del kväve
avges till luften i form av ammoniak. Som motvikt
mot dessa förluster och mot de förluster i
kvävetillgångar, som motsvaras av sålt kött, försåld mjölk,
sålda spannmålsskördar etc., fungerar dels
kväve-fixerandet i atmosfären, dels kvävebindningen av
azotobacter och av baljväxtbakterier samt slutligen
det till jordbruket inköpta konstgödselkvävet. Vid
vanhävd avtager, vid god hävd bibehålles eller stegras
ett jordbruks aktiva kvävetillgångar.
På marker, som ligga obrukade, uppstå ofta
påtagliga kväveförluster till följd av den s. k.
denitrifika-tionen. Denna företeelse består däri, att nitrater
överföras i fri kvävgas, som avges till luften. För ett
välordnat jordbruk innebär denitrifikationen ej någon
hotande fara, då endast jord, till vilken luften ej
vinner tillträde och vari s. k. reducerande förhållanden
uppstå, i påvisbar utsträckning förlorar i värde på
denna väg.
I krigstid äro människans åtgärder i hög grad ägnade
att försämra kvävehushållningen och gå
huvudsakligen ut på att genom användande av krut och
sprängämnen överföra nyttigt kväve i luftkväve. Sedan
krutets uppfinnande ha på detta sätt enorma mängder
nitrater, fordom framställda av gödsel och jord i s. k.
salpeterlador, undandragits modernäringen och
medfört ett temporärt utarmande. O. S-g.
Kvävebindning. Det elementära kvävet förenas med
stor svårighet med syre. Genom kraftiga elektriska
urladdningar kan likväl en dylik förening till
salpetersyrlighet och salpetersyra äga rum i naturen. Sålunda
bundet kväve uppgår beträffande Europa till i
medeltal c:a 12 kg per ha och år och för vårt land till
knappast mer än halva denna mängd, vilken till blott
en ringa del skulle kunna täcka växternas behov.
Då luftens fria kväve ej direkt kan användas av
de högre växterna, var det därför länge en gåta, huru
dessa erhöllo en stor del av sin kvävenäring. Senare
tidens undersökningar ha emellertid klarlagt, att
detta sker med tillhjälp av vissa mikroorganismer.
Sedan mycket långt tillbaka har man vetat, att
jorden blir fruktbar genom odling av baljväxter. Man
har därav dragit den slutsatsen, att dessa växter på
ett eller annat sätt förmå assimilera luftkvävet.
Genom Hellriegel & Wilfarths undersökningar med
jordympning* år 1886 och Beijerincks renodling av
baljväxtbakterier* år 1888 har det klarlagts, att det
är tack vare dessa bakterier, som baljväxterna kunna
assimilera luftens fria kväve. Stora mängder därav
kunna på detta sätt tillgodogöras. Man beräknar, att
en ärtgröda kan uppta c:a 200 kg kväve per har,
under det att klövern, som har längre vegetationstid,
årligen förmår binda ungefär dubbelt så mycket och
lucern säkerligen ännu mera.
Förutom dessa för jordbruket så viktiga bakterier,
som leva i symbios med baljväxterna, finns det
andra — fritt levande — kvävesamlande organismer.
År 1895 lyckades Winogradsky renodla en kväve-
.549
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
