Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kulturplog ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kulturplog
Kungsådra
uppbäres av ett hjul och är fäste dels för en plogbill,
dels för en fröbehållare, ur vilken fröet utmatas med
borstar, som kringdrivas medelst utväxling från
hjulet. Redskapet är lämpligt för upptagande av
såddfläckar och frösådd på hedland och momarker
samt även på annan skogsmark, blott den ej är täckt
av mycket hopfiltad skogstorv. Fordrar 2 man och 1
häst. Ett flertal andra skogskulturplogar finnas.
Orsa-plogen har 4 dubbelklor, korsvis fästade på ett i ett
plogställ anbragt hjul, fasthållet av en lagom spänd
fjäder. Vid framförande av plogen river ett klopar
upp mossa, gräs och ris samt luckrar upp jorden. Vid
motstånd av trädrötter, stenar o. dyl. vrider sig
hjulet y4 varv, varigenom nästa kuggpar träder i tjänst.
Andra plogar äro Sonarpsplogen, Jämten och
Berglinds ruthackningsmaskin. Även en grovkvistig
träd-klamp kan användas för markberedning såsom
klös-harv. Flera av plogarna äro försedda med anordningar
för sådd av frö. Jfr fig. å art. Skogsodling. R. L-k.
Kulturras, se Ras.
Kulturtcknik, se Agronomisk hydroteknik.
Kulturteknisk byrå, se Lantbruksstyrelsen, Kungl.
Kulturväxt är varje växtart, som är föremål för
odling. Som lantbrukets K. kunna vi betrakta de arter,
genom vilkas fältmässiga odling mänskliga behov
direkt eller indirekt tillfredsställas. Antalet K. är
mycket stort. K. indelas lämpligen efter
användningssättet; för vårt land få vi då följande grupper av
lantbrukets K.: kärnväxter i trängre bemärkelse
(sädesslag m. m.), kärnväxter i vidare bemärkelse
(s. k. handelsväxter), spånadsväxter (lin), blad- och
blomväxter (tobak), grönfoderväxter (klöver, gräs),
gröngödslingsväxter (lupin), knölväxter (potatis),
rotväxter (kålrot). Av K. ha en del — och bland dem de
allra viktigaste — under för länge sedan flydda tider
framgått ur vilda stamformer, andra ha alltjämt
karaktären av vilda växter (ex. de flesta vallväxter).
Mellan dessa ytterligheter finnas alla tänkbara
övergångar. Ju längre en art varit i kultur, desto mera
har den avlägsnat sig från sitt vilda ursprung.
Sädesslagen, de högst utvecklade av våra K., avvika
betydligt från de vilda stamformerna; i flera fall äro dessa
okända. De förändringar K. under tidernas lopp
genomgått ha framför allt träffat de ekonomiskt viktiga
delarna, hos sädesslagen sålunda kärnan, hos potatisen
knölarna o. s. v. Vid sökandet av våra K:s ursprung
ha flera olika metoder och vetenskaper tagits i anspråk:
morfologi, cytologi, växtgeografi, experimentell
genetik, arkeologi, serologi och språkforskning. H. O—d.
Kumarin är ett fast men flyktigt ämne av mycket
utpräglad lukt, som förekommer i åtskilliga örter,
bl. a. i vårbrodd* (Antoxantam odoratum) och i
meli-lotusarter. I hästens urin övergår K. oförändrat, varför
nylåten hästurin ofta luktar K., svagare eller star-
kare beroende på fodrets halt av K. Kemiskt utgöres
K. av anhydriden till en aromatisk syra (kumarinsyra,
orto-oxikanelsyra). O. S—g.
Kummin (Carum Carvi) är en flerårig ört av de
flock-blomstrigas familj med grov pålrot, dubbelt
parbladiga blad med smala flikar samt flockar av vita eller
stundom ljust rödaktiga blommor. Frukterna äro
avlånga med ganska svaga åsar, och utmärkas av en
stark arom, som för övrigt, om än något svagare,
återfinnes hos andra delar av växten. I Norge användas
unga blad och skott till soppa, »karvekål», men hos oss
begagnas blott frukterna som krydda i bröd, ost
o. s. v. samt till framställning av kumminbrännvin.
Aromen beror på förekomsten av kumminolja, en
blandning av flera ämnen. Växten är spridd över
större delen av landet på torra gräsmarker och har
åtminstone förr varit ganska allmänt odlad. Kreaturen
äta den ej ogärna. H. G. S.
Kungsljus, se Verbascum.
Kungsrams, se Polygonatum.
Kungsvatten utgöres av en blandning av saltsyra (3
delar) och salpetersyra (t del). Genom salpetersyrans
inverkan (oxidation) på saltsyran kommer
kungsvattnet att hålla fri klor, varigenom det förmår att lösa
de av vanliga syror oangripliga metallerna guid och
platina. G. Dbg.
Kungsådra. I landskapslagarna omnämndes en
»all-männingsväg» i rinnande vatten, alltså en farled, som
ej fick avstängas genom byggenskap i vattnet. Ej
heller fick sådan hindra fiskens upp- och nedgång
eller vålla översvämning av ovanför liggande jord.
Dessa allmänna intressen och icke något Kronans
rättsanspråk utgöra grunden för K. Själva namnet
uppkom mot Medeltidens slut —- förekommer tidigast
i ett aktstycke 1442 — och sattes av då gällande
rättsuppfattning i samband med konungens regalrätt (jfr
Gruvlagstiftning, bergsregale), så att t. ex. fisket i K.
skulle vara Kronan förbehållet. Emellertid återgick
lagstiftningen med 1766 och 1852 års fiskestadgor
till den gamla germanska grundsatsen om K. som
ett skydd för allmänna intressen och avvisade
därmed Kronans anspråk.
Vattenrättsförordningen 30/12 1880 liksom f. ö.
1734 års lag gav K. y3 av vattendragets bredd i
djupaste vattnet, alltså betydligt mer än % av
vattenmängden, men K. fanns ingalunda i alla större floder,
utan dess förekomst »av ålder» måste bevisas.
Överbyggande av K. fick ske enligt äldre författningar,
t. ex. 1766 års fiskestadga, om blott flott- och farled
hölles öppen utan betalning och fiskens upp- och
nedgång ej hindrades. (Dessa intressen skyddades, där K.
ej fanns, av s. k. mindre K. i 1/e av vattnet).
Förundersökning angående dammbyggnad skedde genom syn
av häradsrätten, som meddelade tillstånd och före-
.543
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
