Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kastning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kastning
Kastning
lämnar smittämnet kroppen huvudsakligen på två
vägar, dels med fostervatten, fosterhinnor, foster samt
flytning från kor, som kasta, och dels med mjölken.
Tjurar avgiva smittämne praktiskt taget endast i
de fall, då kastningsbacillerna lokaliserats till
testik-larna, bitestiklarna eller sädesblåsorna, så att
smittämne kan avgå med sperman. Man synes kunna räkna
med att denna lokalisation av smittämnet hos tjur
är relativt ovanlig, men å andra sidan finnes denna
möjlighet, så snart tjuren är infekterad.
Hur inkommer smittan i en förut fri besättning? Den
absolut viktigaste smittvägen är utan tvivel, att djur
från frisk besättning komma i kontakt med smittade
djur. I andra hand kan smittan spridas därigenom att
smittämne med djur eller människor eller på annat vis
transporteras från den sjuka besättningen till den
friska. Ovannämnda djurkontakt kan ske på olika vis:
1. nya djur inköpas till en besättning;
2. besättningens djur komma på bete i beröring med
smittade djur;
3. gemensam tjur användes för olika besättningar;
4. friska djur komma på utställningar eller under
transport i beröring med smittade djur.
Inköp av smittade djur till en besättning, som är
fri från smittsam kastning, är praktiskt taget alltid
riskabelt såvida de inköpta djuren icke komma från
annan från sjukdomen säkert fri besättning. Om en
infekterad ko inköpes till en fri besättning, är ic.ke
nödvändigt, att den omedelbart behöver sprida smitta.
Man kan t. ex. antaga, att kon kalvat eller kastat en
tid, innan kon inköptes, och att lion icke längre har
någon flytning och därför ej sprider smitta. I sådant
fall kanske kon blir betäckt i den nya besättningen
och kalvar normalt ett år, sedan hon införts. Det är
möjligt, att hon först i samband med den kalvningen
blir smittspridare eller, om hon är kroniskt reagerande,
sprider smitta först vid en kalvning, som inträffar
sedan hon stått i besättningen några år. Gäller det
inköp av en könsmogen kviga, t. ex. en 1-årig kviga
från en smittad besättning, så blir denna som regel ej
smittfarlig för den nya besättningen, förrän hon kalvar
första gången, ja, under vissa omständigheter ej förrän
vid en senare kalvning. Av detta torde framgå, att
det under vissa omständigheter kan förflyta mycket
lång tid, sedan ett infekterat djur inkommit i en frisk
besättning, innan djuret blir smittfarligt.
Transport av smittämne från sjuk till frisk
besättning kan ske med returmjölk från mejeri, ifall mjölken
ej blivit tillräckligt pasteuriserad, med odiskade
mjölkflaskor och med kraftfodersäckar, vilka sedan de tömts
i ladugården otvättade gå tillbaka för att åter användas.
Även synes foder kunna infekteras, om det t. ex.
transporteras med en lastbil, vilken förut använts
för transport av kastko och däremellan icke blivit
desinfekterad. Det synes även vara möjligt, att i vissa
fall flugor, råttor, höns, gråsparvar och hundar skulle
kunna överföra sjukdomen. Vad personöverföring
angår, föreligger nog ingen större risk för
smittspridning, om en person går in i en smittad besättning och
går på gången bakom korna och sedan går i en frisk
besättning på samma vis. Om han däremot trampar i
flytning från en kastko och sedan i den friska
besättningen trampar på foderbordet eller på annat ställe,
där djuren kunna upptaga smittämnet, blir
naturligtvis risken högst avsevärd. — De senaste åren har även
den teorien framkommit, att sjukdomen i viss
utsträckning skulle kunna spridas mellan olika besättningar
med vattendrag. Det torde ej vara helt uteslutet, att,
om man har en stillaflytande å, som banar sig väg
genom flera gårdars betesmarker ocli åvattnet vid
första gården blir starkt infekterat, viss risk kan
föreligga, att nedanförliggande gårdars besättningar bli
infekterade.
K:s förtopp i besättningar av olika storlek.
Om K. inkommer i en stor besättning, som icke
tidigare varit smittad av sjukdomen, får man i regel
beräkna, att det tar en tid av 3—4 år, då ett stort
antal kastningar inträffa, varefter sjukdomen övergår
i ett kroniskt stadium. De flesta djuren kasta bara
en gång, kanske omkring 20 % två gånger och endast
enstaka djur tre gånger. Om man under
kastningsperioden och de närmaste åren efteråt har ungdjuren
tillsammans med de vuxna djuren inne i ladugården,
så att de under uppväxttiden utsättas för
nedsmitt-ning från den tid, då de bli könsmogna ända fram tills
de äro färdiga att betäckas, så har det visat sig, att
sådana ungdjur i regel hinna förvärva en viss grad
av immunitet mot sjukdomen, vilken vanligen medför,
att endast en tämligen låg procent av dem komma att
kasta. Metoden att ha kalvarna kvar i ladugården
endast så länge de få mjölk och därefter överflytta
dem till en ungdjursavdelning, brukar icke medföra
en sådan resistens mot sjukdomen. De bli då i regel
inflyttade i stora ladugården strax före första
kalvningen. Denna sker då normalt, men som regel kasta
de sin andra kalv, och genom detta rekryteringssätt
tillföres besättningen ständigt djurmaterial, som är
mottagligt för sjukdomen. I små besättningar med ett
djurantal upp till 10 blir sjukdomens förlopp mera
gynnsamt, då i dylika besättningar sjukdomen ofta
kan utslockna av sig självt. En viss procent av djuren
kunna vara oemottagliga för smitta, andra djur, som
äro mottagliga och kasta, kunna på några få år bli
helt fria från sjukdomen, och många gånger kan man
se, huru en sådan besättning några år, sedan
sjukdomen rasat ut, vid blodprovsundersökning kan vara
fri från sjukdomen.
Sjukdomens diagnos. Det är som regel icke möjligt
487
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
