Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kalksåpa ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kalksåpa
Kalvsjukdomar
såplut). Detta slag av K. användes företrädesvis som
rengöringsmedel i mejerier. Numera användas till detta
ändamål mestadels färdigberedda blandningar
innehållande kaustik soda, vanlig soda, vattenglas och
alkaliskt fosfat. O. S—g.
Kalktuff, en gulaktigt vit, fast och porös jordart, som
genom sekundär kalkutfällning i porerna kan bli
stenhård. Den bildas genom av organismer betingad
kalkutfällning omkring källor med kalkrikt vatten.
H. O—d.
Kalktvål, se Fett och Kalksåpa.
Knlkyngel, se Binas sjukdomar.
Kalla omslag, se Kylande medel och Omslag.
Kalllilodiga hästar, se Hästraser.
Kallbräeka, skörhot i kyla hos stål, som orsakas
av att stålet innehåller fosfor. Svavel i smidesjärn
gör detta »rödbräckt», d. v. s. skört vid hög
temperatur. G. Dbg.
Kallbänk, se Drivbänk.
Kallhus, se Växthus.
Kalljord är i trädgårdsyrket beteckningen för öppen
jord, alltså motsatsen till växthus och drivbänkar.
S. G—n.
Kalljäsning, se Ensilering.
Kalmus (Acorus Calamus) är en flerårig, till
missne-växterna hörande ört med svärdlika blad och gröna
blomkolvar. Den förekommer mångenstädes i södra
och mellersta Sverige vid åar och sjöstränder, men är
icke inhemsk här utan spridd från gammal odling som
medicinalväxt. Den är ännu officineli. Alla delar,
främst den grova rotstocken, ha en stark, egendomlig
arom. H. G. S.
Kalomel, är en förening mellan klor och kvicksilver,
kvicksilverklorur, som är ett vitt, i vatten olösligt
pulver. Det användes ibland som måttligt starkt
avföringsmedel. Avföringen blir grönaktig. Om verkan
uteblir, så att medlet kvarstannar i kroppen, kan man
ibland riskera lätta symtom av kvicksilverförgiftning.
Av detta skäl användes det numera ej så ofta som rent
avföringsmedel. Mera användes det som urindrivande
medel vid hjärtsvaghet, då det ofta har en mycket
fördelaktig verkan. Däremot får det ej användas vid
njurinflammation. Det har också använts vid
behandling av syfilis men är nu ersatt av andra preparat.
Slutligen användes medlet vid vissa ögonsjukdomar
och hudåkommor, varvid man bl. a. utnyttjar medlets
antiseptiska egenskaper. Då det är giftigt, erhålles
det endast mot läkarrecept. G. Dbg.
Kalori betecknar den värmemängd, som erfordras
för höjandet av temperaturen hos viktenheten vatten
1° C, då vattnets temperatur uppgår till +15 ° C.
Gram-kalori svarar mot 1 g vatten och kilogramkalori
mot 1 kg vatten. Husdjurens energiomsättning mätes
i kalorier. Det pr viktenhet substans ingående antalet
kalorier betecknas som ämnets kalorivärde. J. Ax.
Kalorimetcr användes för bestämning av ett ämnes
värmemängd (kalorivärde). Vanligast är den av
Berthelot 1881 konstruerade, senare något förändrade
bombkalorimetern. Bomben utgöres av ett stålkärl, i
vilket substansen inneslutes, varefter syrgas inpressas.
Tändningen sker med elektrisk gnista. Bomben
nedsänkes i ett kärl med vatten, vars kalorivärde bestämts.
Läran om uppmätning av värmemängder benämnes
kalorimetri. J. Ax.
Kalvdiarré, se Kalvsjukdomar.
Kalvdifteri, se Kalvsjukdomar.
Kalvgödning, se Nötkreaturens utfodring.
Kalvill, se Äpple.
Kalvkastning, se Kastning.
Kalvning, se Förlossning.
Kalvningsfeber, se Förlossningslamhet.
Kalvningsintervall, tidsavståndet mellan två
kalv-ningar, är normalt ett år. Om K. förkortas avsevärt
under ett år, inverkar detta ofördelaktigt på
avkastningen under nästa laktationsperiod. Vid starkt
förlängt K. minskas dagsavkastningen under den löpande
laktationsperioden. I. J—n.
Kalvningslamhet, se Förlossningslamhet.
Kalvningstid, se Nötkreatursavel.
Kalvsjukdomar. För samtliga husdjur gäller, att deras
ungar under de första levnadsveckorna äro speciellt
mottagliga för vissa sjukdomar. Detta gäller särskilt
för nötkreatur, där man träffar ett flertal sjukdomar,
som i hög grad förtjäna namnet K., då de förekomma
framför allt hos spädkalvar, under det de icke eller
endast sällan angriper ungdjur eller vuxna nötkreatur.
I de flesta fall rör det sig om infektionssjukdomar
orsakade av vitt skilda infektionsämnen. Kalven kan
i vissa fall nedsmittas redan i moderlivet (intrauterin
infektion), t. ex. i samband med smittsam kastning, då
kalven ofta födes svag. I de flesta fall smittas dock
kalven först efter födelsen (extrauterin infektion).
Smittämnet kan då antingen upptagas med fodret,
vilket, när det gäller kalv, synes vara det vanligaste,
eller intränga genom naveln. Under normala
förhållanden finnas i kalvens tarmkanal vissa bakterier, framför
allt kolibakterier, vilka icke framkalla sjukdom.
Genom att kalvens motståndskraft nedsättes, kunna
under vissa omständigheter dylika bakterier bli patogena,
d. v. s. sjukdomsalstrare. Vanligast är emellertid, att
kalven utifrån upptar smittämne. Detta sprides sedan
från de sjuka djuren ut i ladugården, framför allt
med de sjuka djurens avföring. Det mest framträdande
symtomet vid infektionssjukdomar hos kalvar är diarré,
och dessa sjukdomar ha därför i allmänhet kommit
att gå under samlingsbegreppet kalvdiarré.
Kalvdiarré angriper oftast spädkalvar de närmaste
477
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
