Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jordmåner ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jordmåner
Jordnatur
centimeter tjocka. I fuktiga lägen kan varje skikt nå
flera decimeters tjocklek.
Om grundvattnet står nära markytan, kan det övre
jordskiktet vara utlakat, men vi finna intet
utfällnings-skikt (ingen rostjord) längre ned. Genom det minskade
lufttillträdet är mineraljorden till färgen vanligen blågrå
av reducerade järnföreningar. Vegetationen utgöres ofta
av en tjock matta fuktmossor. Sådana s. k.
sump-jordmåner bilda liksom en övergång från podsolen dels
till torvmossarna, dels också till de arktiska
tundrajordarna. I de senare orsakas det höga
grundvattenståndet därav, att tjälen ligger kvar ett stycke ned i
jorden även på sommaren, när ytskiktet tinat upp.
I de fall, där podsolerade marker uppodlats, har plog
och harv blandat om de översta skikten, så att man
ej längre kan åtskilja humustäcke och blekjord.
Rostjorden däremot återfinner man ofta i älven under
plogdjupet. Brukning, kalkning och gödsling motverka
fortsatt podsolering.
Om marken har riklig gräsvegetation, blir jorden i
regel icke podsolerad. Detta förklaras därav, att gräsen
äro så rika på mineralbaser, att ingen sur råhumus
utan en mera neutral mull bildas vid förnans
förmultning. Sådan mull bildas även under andra
vegetationstäcken, där ett mildare klimat eller en relativt basrik
jordart påverkar förmultningen. På sådana marker
uppstår ofta en J. som kallas brunjord. Denna
utmärkes därav, att mullen ej anhopas på ytan utan
inblandas långt ned i mineraljorden, till stor del genom
verksamhet av maskar och andra markorganismer, som
trivas bättre i dessa mindre sura jordar. I brunjorden
kan man ej med ögat urskilja några distinkt
avgränsade skikt. Förvittringen och utlakningen av lättlösliga
salter kunna visserligen vara stora liksom i podsolerad
mark, men de svårlösliga (järn- och aluminiumhaltiga)
vittringsprodukterna stanna till stor del, där de bildats.
Brunjordar äro vanliga i södra Sverige och
Mellaneuropa. Vid uppodling lämna de goda åkerjordar.
Närbesläktad med föregående är den i vårt land ganska
vanliga jordmån, som kallas grå skogsjord.
I varmt och fuktigt klimat sönderdelas de döda
växtresterna mycket hastigt och fullständigt. Härvid
bildas blott ringa mängd organiska syror, som ej ens
räcka till för neutralisering av växtaskans baser.
Då regnvattnet, som sipprar ned genom jorden, upptar
dessa baser, blir det alkaliskt. Härigenom ökas dess
förmåga att lösa kiselsyra, vilken därför utlakas, ofta
ned till stora djup, medan järn och aluminium stanna
kvar och anrikas i markytan. Jorden kommer därigenom
att få brunröd eller rödgul färg. Den mest utpräglade
J. av denna typ kallas laterit. Ehuru lateritvittring och
podsolering leda till nästan motsatt resultat, bestå
båda processerna huvudsakligen av en utlakning,
där i första hand de lättlösliga salterna bortföras.
I trakter, där klimatet är torrt, sker blott obetydlig
eller ingen utlakning. Vegetationen kan vara riklig på
våren, men förmultningen går långsamt på grund av
sommartorkan. Sådana betingelser ha givit upphov
till bl. a. den mull- och näringsrika »svarta jorden»
(Chernosemen) i Ryssland. I vissa länder med torrt
klimat förekommer det, att vattentransporten i marken
går huvudsakligen nedifrån och uppåt genom
grundvattnets kapillära stigning. När vattnet då nalkas
ytan, avdunstar det och de däri upplösta salterna
utfällas och anrikas alltmera nära markytan genom
den fortsatta transporten nedifrån. På detta sätt
uppkomma saltjordar av olika slag. Oftast innehålla de så
rikligt med natriumsalter, att de äro nästan
ofruktbara. I vissa länder (t. ex. i Ungern) förekomma sådana
jordar flerstädes och man har nedlagt mycken möda
för att oskadliggöra eller bortskaffa saltöverskottet.
P. E.
Jordnatur. Ali enskild jord i Sverige var under
vikingatiden skattskyldig, huvudsakligen för krigsflottans
vidmakthållande och sjötåg, ledung. Konungen
åtnjöt för sin egen hov- och hushållning avkastningen av
Upsala öd, ett antal gårdar (med förvaltaren bosatt å
Husaby), som ursprungligen tillhört hednatemplet i
Uppsala och senare utgjorde kärnan av kronogodsen.
Med uppkomsten av det tunga rytteriet som väsentlig
del av krigshären beviljades från slutet av 1200-talet
skattebefrielse, frälse, för de jordägare, som höllo
dylikt rytteri, gjorde rusttjänst. Något tidigare hade
kyrkan vunnit skattefrihet för sin egendom, men detta
andliga frälse kom att spela mindre roll, ity att
kyrkors och klosters förmögenhet vid reformationen
indrogs till Kronan och betydligt ökade dess
jordbesittning. Det värdsliga frälset däremot utsträcktes
under 15- och 1600-talen alltmera, nu ej på grund av
rusttjänst, utan till följd av att dels en stor mängd
ämbetsmän adlades och deras fastigheter blevo frälse,
dels Kronans egendom med samma verkan såldes,
bortgavs eller förlänades åt frälsemän. Genom
frälsejordens tillväxt minskades kronoinkomsterna och
skattebördan på den övriga jorden blev allt tyngre,
främst på den självägande allmogens skattehemman.
Karl XI:s reduktion återställde jämvikten,
frälsejorden indrogs i stor utsträckning och blev krono.
Samtidigt bestämdes, att ägarens stånd icke inverkade
på J., ett skattehemman fick alltså ej längre frälse
natur genom att ägas av frälseman. Härmed hade J.
för varje i jordeboken upptaget hemman fastställts
till krono, skatte eller frälse. Kronohemman tillhör
staten antingen under omedelbar disposition, såsom
kronoskogar, icke ecklesiastiska boställen* och statens*
domäner, eller under enskild disposition såsom hemman
under stadgad åborätt och nybyggen*.
Förändring i J. kunde inträffa dels genom byte,
459
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
