Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hundäxing ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hundäxing -
plattade, 3—4-blommiga, blekgröna eller violetta
småax. »Fröet», som är den av blomfjällen omslutna
frukten, är försett med ett kort borst.
H. förekommer vildväxande i hela Europa,
tempererade Asien och Nordafrika; senare spridd även till
andra världsdelar. Inom hela sitt utbredningsområde
är den allmän i bättre ängsmarker. Den är en av våra
värdefullare ängsväxter, bl. a. därför att den tack vare
ett djupgående rotsystem motstår torka; däremot är
den ömtålig för frost under vegetationsperioden. Den
har odlats sedan slutet av 1700-talet. Under slutet av
1800-talet blev den allmän även i vårt land, bl. a. på
grund av lättheten att fröodia den. Då den i
blandning med baljväxter lätt tar överhand och undantränger
dessa, har intresset för den på senare år gått tillbaka.
H. är en mångformig art, icke bara ur rent botanisk
synpunkt utan även med hänsyn till
avkastningsförmåga, tidighet, återväxt m. m., och det har därför
varit en tacksam uppgift att förädla den. Den är ett
av de fodergräs, med vilka förädlingsarbeten tidigast
upptogos, och jämte den s. k. vanliga handelsvaran,
som mestadels är av dansk eller tysk härkomst, finnas
numera flera förädlade svenska stammar: Svalövs
Skandia II, en sort med jämförelsevis sen utveckling
och rik återväxt; Svalövs tidiga, avsedd att odlas i
blandning med tidig klöver, Svalövs Brage, mycket
bladrik, sen; Weibulls Minerva II, högvuxen, sen,
rostresistent; Weibulls Tardus, bladrik, mycket sen,
rostresistent, återväxt mindre god; Hammenhög nr 1,
tidig, med svag återväxt; Hammenhögs Gullåker, elit
ur den förra med bladrikare, finare strå, och rikare
återväxt; en jämförelsevis tidig dansk stam, Olsgaard
II, saluföres även i vårt land. —- H. är vinterhärdig
i södra och mellersta Sverige men är ömtålig för
vårfroster och passar därför ej i frostlänta lägen. Den
går bra till på nästan ali slags jord, men trivs bäst på
kväverik mulljord eller lucker, mullrik lerjord; den
kräver en riklig tillgång på kväve. — Den kommer tidigt
igång på våren och har en mycket snabb återväxt,
mest bladskott. Den ger full skörd först andra eller
tredje året. På platser, där den trivs, är den mycket
uthållig och tilltager med åren, undanträngande andra
vallväxter. På grund av sin tuvighet passar den endast
som slåttergräs och odlas helst i blandning med tidig
eller medeltidig klöver. Den måste skördas tidigt, då
den eljest blir hård och osmaklig. I fodervärde är den
ungefär jämnställd med timotej. — »Fröets» 1
000-korn-vikt är omkring 1 g; för statsplombering kräves 90 %
renhet, 90 % grobarhet, högst 2 000 ogräsfrön, därav
högst 200 svårare, pr kg; för kvalitetsvara äro
motsvarande siffror: 92, 90, 1 000 och 100. För rensådd
beräknas 20—30 kg/ha; den bör endast medtagas i
blandningar för mångåriga vallar på mark, där
klövern i varje fall inte kan spela någon mera framträ-
- Husdjursförädling
dande roll. — För fröodling bör den sås med 45-60
cm radavstånd och hackas; fröavkastningen är 300
—1 000 kg/ha. H. O-d.
Hungergrop, se Exteriörbedömning.
Hunter, se Hästraser.
Husbock (Hylotrupes bajulus L.) kallas en långsträckt
skalbagge, som når en längd av omkr. 15 mm. Till
färgen är den svartbrun med kort ofta något avnött,
grå behåring. Särskilt på den tvärovala halsskölden
märkas ett par kala, svartglänsande punkter eller
bucklor. H. leva i gammalt virke, i stor utsträckning i
takkonstruktioner i äldre byggnader. De undvika
alltid att skada själva ytan av virket. På en bjälke kan
man sålunda efter noggran granskning kanhända blott
finna ett eller annat flyghål, genom vilket fullbildade
skalbaggar tagit sig ut, medan bjälkens inre kan vara
så sönderfrätt, att man utan svårighet kan sticka in
hela bladet på en pennkniv. Göres ett ordentligt hål i
virket, rinner stora kvantiteter gnagmjöl ut, och det
visar sig kanske, att bjälkens bärkraft försvagats till
ett minimum. A. T.
Husdjur kallar man sådana djur, som hållas tama för
nyttiga ändamål, och särskilt de i lantbruket hållna
tamdjuren. Häst och hund ha hållits som H. under 8.000
—10.000 år. Av de vanliga H. är kaninen yngst, ty
den domesticerades först under medeltiden. Silverräv
och mink, som f. n. äro undergående domestikation,
kunna sägas stå på gränsen till att bli H. I. J-n.
Husdjursförädlinj). Med husdjurens förädling förstår
man deras specialisering för vissa bestämda ändamål
eller vissa lokala betingelser. Genom en
ändamålsenlig utfodring och vård erhåller man bättre
utvecklade och högre avkastande djur än under sämre
ordnade förhållanden. Den förbättring av djurens exteriör
och produktion, som kan vinnas på detta sätt, kan dock
icke kallas H. i egentlig mening, ty djurbeståndet
förändras icke till sin ärftliga sammansättning genom
sådana åtgärder. H. förutsätter en planmässigt ledd
avel, där de för det avsedda ändamålet lämpligaste
individerna väljas ut för stammens och rasens
förökning samt användas i sådana parningar, som kunna
väntas ge den bästa avkomman. Genom ett sådant
urval kan man så småningom förändra djurbeståndets
sammansättning i en för vår hushållning fördelaktig
riktning. Givetvis är det nödvändigt att samtidigt
bereda djuren bästa möjliga yttre betingelser för
kroppsutveckling och produktion, ty endast om detta sker,
komma de förädlade djuren till sin rätt. Under
primitiva jordbruksförhållanden lämna ej sällan de till
dessa förhållanden anpassade oförädlade raserna en
mera ekonomisk produktion än de förädlade. Genom
ett rationellt avelsarbete kan man dock erhålla djur,
som bättre betala en god utfodring och vård än de
oförädlade raserna.
387
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
