Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hopfogning av virke ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hopfogning av virke -
stora spännvidder skulle icke varit möjliga utan
sådana hjälpmedel.
X många fall och särskilt vid mindre byggnader
användas fortfarande äldre hopfogningsmetoder. I en
del fall ha de ännu sitt berättigande, i andra kunde de
med fördel utbytas mot modernare och vanligen enklare
metoder.
Vid väggar av liggande eller stående timmer
sammanhållas stockarna sinsemellan genom dymlingar. Vid
liggande timmer utbildas i hörn och vid avgående
väggar s. k. knutar, av vilka de viktigaste äro korsknut,
laxknut och alhäringsknut. De båda senare äro de bästa,
emedan timmerändarna vid den förra skjutas ut
över väggen samt äro mera utsatta för väderlekens
inverkan.
Skola flera timmerstockar skarvas över varandra,
kan man begagna sig av pelargåt. Denna utgöres av
en tämligen grov, lös träregel, som ligger i urtagningar
i timmerändarna. Dylika insättas även vid dörr- och
fönsteröppningar. Svärd och dome fylla även samma
uppgift och äro egentligen, tillika med gåt, olika namn
på en och samma sak med endast obetydlig skillnad i
utförande. Vid väggar av stående timmer hopfogas
vanligen stockarna till större stycken (tavlor).
Tavlorna förses nedtill med spont och resas på
syllstoc-karna, på vilka finns motsvarande fjäder. Övriga
trä-förbindningar, vid vilka konstruktionernas olika delar
sammanfogas och sammanhållas i rätt läge, äro 1)
längdskarvar 2) tvärskarvar och 3) breddskarvar. Vid
dylika H. använder man sig även av kilar, spik,
bultar, hakar, kramlor m. m.
Förlängning av timmer, alltså skarvning i
längdriktning, bör i mesta möjliga mån undvikas. De enklaste
längdskarvarna äro rak eller sned stöt. Dylik
förbindning kan användas endast, då timren ha brett
underlag, t. ex. vid golvbjälkar lagda på mur.
Sammanhållningen sker medelst plattjärn, vars ändar spetsas
och böjas i rät vinkel samt drivas in i träet. Vid rakt
och snedskuret blad behöver endast det ena timret
vila på ett upplag. Skarvarna förstärkas ofta med
bultar eller hakjärn. Bladens längd tages vanligen
två gånger timrets höjd.
Vid tvärskarvar kunna timren antingen korsa
varandra eller också det ena eller båda timren sluta i
skarven. Den sista skarven kallas vanligen hörnskarv.
Beroende på hopfogningssättet kunna tvärskarvarna
indelas i blad, hoptappning, ansats, överkamning, klo,
eller sadling.
En nedfällning halvt i halvt är den enklaste
blad-förbindningen. Genom snedskärning av bladet och
ur-tagning i det andra timret erhålles bättre
sammanhållning. Vid insågning å båda sidor av bladet erhålles
hel laxstjärt, men vid insågning å en sida halv
laxstjärt. Genom snedskuren bladning eller genom att
- Hoppstjärtar
utbilda hake på skarven kan sammanhållningen bli
bättre, särskilt vid hörnskarvar, där timren icke kunna
pressas så hårt intill varandra.
Tappning användes tyvärr fortfarande ofta, där ett
lodrätt timmer stöter mot ett vågrätt. Genom
tappningen försvagas det liggande timret avsevärt, varför
det ofta är bättre att ordna sammansättningen t. ex.
genom spikning. Särskilt bör tappning undvikas, då
man riskerar, att vatten kan komma ned i tapphålet.
Ansatsen användes, då ett snett ställt timmer
stöder mot ett vågrät eller lodrät, och kommer således
till användning, då timmer, som skola förbindas, bilda
annan än rät vinkel. Ansatsens höjd tages vanligen lika
med 1/a à % av det liggande timrets höjd.
Lutningslinjen skall utdragen dela den trubbiga vinkeln mellan
timren mitt itu. Avståndet från ansatsen till timrets
ändyta bör vara tillräckligt stort, ty annars kan det
hända, att träet framför ansatsen skjuvas bort. Genom
att utbilda dubbel ansats eller också förse ansatsen med
tapp kunna de ytor, utefter vilka skjuvningen sker,
göras större, varigenom styrkan i skarven ökas.
Överkamning kommer till användning, då bjälkarna
nedfällas (kammas) i hammarbanden. Dessa
förbindningar komma framför allt till användning i
tvärskarvs-förbindningar, där det ena timret skall ligga högre än
det andra, varvid infällningen blir grundare.
Klo och sadling förekomma vid takkonstruktioner.
Klo uppstår, då en spärr stöter med ändan mot ett
liggande timmer t. ex. en lejd. Går sparren över det
liggande timrets kant, uppkommer en sadling.
Breddskarvar komma till användning vid
plankväggar och sammanfogning av bräder. Förbindningen
sker genom not och fjäder. Fjädern kan även vara
lös, varvid båda kanterna på brädorna förses med not.
G. B-r.
Hoppstjärtar (ordn. Collembola) kallas vissa cylindriska
eller kulformiga, blott några få mm långa, fullständigt
vinglösa insekter. De flesta arterna äga på buksidan
ett gaffelformigt, infällbart redskap (ombildat benpar),
med vars hjälp de kunna företaga långa hopp. Många
arter leva på marken bland den låga vegetationen,
medan andra uppehålla sig på träd och buskar under
barkflisor eller mossa och lavar. De leva i regel av lågt
stående växtorganismer, men några arter torde
angripa mycket späda groddplantor, t. ex. av klöver.
Några skadedjur av betydelse äro de ej. De anträffas
gärna, särskilt snövita eller enfärgat grå arter, i
ruttnande vegetabilier, t. ex. i skadade rotfrukter eller
potatis. Hoppstjärtarna hava stundom kallats
»snöloppor», enär man funnit dem vintertiden på snö och
is, väl i de flesta fall av tö väckta ur vinterdvalan och
vid sådana tillfällen med vinden slungade ut över
markens snölager. Ej sällan vinddrivas de även
sommartiden och kunna då kastas till marken av häftiga
372
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
