Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Havrekvalster ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Havrekvalster
Hektolitervikt
och bli illa eller ofullständigt matade. Mest i
ögon-fallande är att plantorna i regel bli mer el. mindre
intensivt rödfärgade. Man känner blott ett fåtal fall
av angrepp av detta skadedjur i vårt land. A. T.
Havrerot (rätteligen haverrot Tragopogon) är ett
släkte bland de korgblomstriga, utmärkt av
rännformiga blad och nötternas långa spröt, som uppbär
penseln. En art har hos oss förr mycket odlats i
trädgårdar men är numera ovanlig, nämligen T. porr
i-folius från medelhavsområdet. Den är en ofta
meterhög ört med violettröda blommor. Den grova pålroten
är rik på inulin och ganska välsmakande. En annan
art, ängshavreroten (T. prasensis), allmän på
gräsbevuxen mark upp till södra Norrland, har gula
blommor. Den avbetas gärna av djuren. H. G. S.
Havrcskal, se Kvarnavfall.
Havretäcksot, se Sotsvampar.
Havreål, se Nematoder.
Havsgro, se Groblad.
Havsnate, se Smörblomma.
Havssalt är ur havsvattnet framställt koksalt,
innehållande föroreningar av åtskilliga i havsvattnet
ingående saltbeståndsdelar, såsom spår av jod. Det
rekommenderas som fodersalt till kreatur. O. S-g.
Havssäv, se Säv.
Havtorn (Hippophae) växtsläkte med enkönade
blommor. Frukten är ett enfröigt bär. H. ramnoides är
en tornbeväpnad buske med smala blad och
gröngula blommor. Den växer på sandstränder i
Bohuslän och vid Bottniska viken ned till Boslagen.
Grenar med de rödgula bären användas som
rumsprydnad. G. Dbg.
Hed är ett växtsamhälle, som domineras av ris, torra
gräs eller örter; understundom användes
beteckningen H. även för vissa skogstyper med hedartad
markvegetation, t. ex. tallhed. H. indelas i rishedar
och gräshedar och var och en av dessa efter
bottenskiktets beskaffenhet i lavrika, mossrika och nakna,
d. v. s. sådana, som sakna bottenskikt. Bishedarna
förekomma dels i nederbördsrika kustområden, där
skogen till följd av stark råhumusbildning har
ogynnsamma existensvillkor, dels i fjälltrakter och arktiska
områden, gräshedarna, dels på torra ståndorter
överhuvudtaget, dels i fjällen. Längs svenska västkusten
ha sålunda rishedarna en stor utbredning; de äro
här mestadels ljunghedar, men i fuktigare partier
blir ofta klockljungen härskande. Till mycket
väsentlig del ha dessa H. uppkommit genom att
skogarna förstörts; den nuvarande fördelningen mellan
skog och H. är sålunda resultatet av ett samspel
mellan klimatiska faktorer och mänskligt inflytande.
Under det sista halvseklet ha de västsvenska H. i
stor utsträckning återplanterats med skog.
Fjällhedarna utgöra den dominerande
formationen i de nedre delarna av den alpina regionen, d. v. s.
den region, som ligger närmast ovanför skogsgränsen.
I de torra delarna av den skandinaviska fjällkedjan
är det huvudsakligen lavrika H., i de fuktiga delarna
mossrika rishedar. Bland viktigare ris i dessa H. må
nämnas kråkbär (Empetrum nigrum), dvärgbjörk
(Be-tula nana), blåbär (Vaccinium myrtillus), odon (V.
uli-ginosum), fjälljung (Phyllodoce coerulea), kantljung
(Cassiope tetragona) och fjällsippa (Dryas otopetala).
Bishedarna spela också en stor roll flerstädes nedanför
skogsgränsen, där lokalklimatiska faktorer förhindra
skogsväxt. Ju högre upp i fjället man kommer
däremot, desto mera trängas rishedarna tillbaka av
gräshedarna, t. ex. Carex rigida- och Jancus
trifidus-hedarna.
På torra platser i södra Sverige äro gräshedarna
ofta artrika växtsamhällen t. ex. med dominerande
fårsvingel (Festuca ovina) eller ängshavre (Avena
pratensis).
De maritima H. kännetecknas icke blott av en
kraftig råhumusbildning utan också av en podsolerad
markprofil med en näringsfattig utlakningshorisont
och en ofta tät och hård anrikningshorisont, stundom
bildande s. k. ortsten. Ortstensbildningen utgör ett
allvarligt hinder för kultiveringen av H. I Danmark,
där man på senare tid odlat mycket stora
hedområden, har man bl. a. och med gott resultat försökt
att genom djup bearbetning bryta anrikningsskiktet
och blanda det med ovanför liggande lager, varigenom
de i detsamma utfällda näringsämnena tillgodogöras.
De sydvästsvenska ljunghedarna torde, innan
skogsodlingen på dem började, ha uppgått till omkring
200 000 ha; härav torde numera ungefär 2/3 vara
planterade med skog. H. O-d.
Hedbi, se Biskötsel.
Hedera, se Murgröna.
Hedskog, se Skogstyper.
Hedysarum multijugum, en buske med lysande
röd-lila blommor i glesa klasar och parbladiga blad. Den
härstammar från Mongoliet och odlas hos oss som
prydnadsväxt. G. Dbg.
Hegelundska mjölkning smetoden, se Mjölkning.
Heimers tal, se Fettbestämning.
Hektolitervikt, rymdvikt, d. v. s. vikten av en
hektoliter av en vara, användes i stor utsträckning som
mått på kvaliteten av spannmål och frö. H. betingas
i första hand av sädens eller fröets specifika vikt
och varierar följaktligen starkt med vattenhalten; i
andra hand bestämmes den av varans packning i
mätkärlet. Väl utbildade, fylliga kärnor ha högre H.
än slöa. Hög H. anses i regel som tecken på god
kvalitet, men härifrån finnas flera undantag. Varans
packning beror dels på kärnornas form — korta och
363
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
