Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fårens utfodring ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fårens utfodring -
De vuxna fåren leva under hela sommaren enbart på
bete. Betesgången bör få fortsätta ej blott under hösten
utan även under första delen av vintern. Dock kan
härvid extra foder behövas på stall. I vinterfodret spelar
höet en viktig roll, i det fåren kunna leva enbart härpå.
Oftast användes dessutom agnar eller finare halm,
stundom också löv. Fåren sätta även värde på
saftfoder. I högdräktigt tillstånd behöva tackorna något
kraftfoder. Under digivningen ökas kraftfodret,
varvid utom gröpe vetekli och oljekakor tillskjutas.
Under första delen av stallfodringen gives allt efter
fårens storlek 0,6—1,2 kg halm (agnar), 0,3—0,8 kg
klöver—gräshö och 2—5 kg rotfrukter. Mot slutet av
dräktigheten behöves dessutom 0,1—0,3 kg gröpe,
varjämte höet ökas till 0,5—1,0 kg. Denna hömängd
bibehålles under digivningen, varvid kraftfodret ökas
till 0,2—0,5 kg, samtidigt som dess äggvitehalt höjes.
Avelsbaggen behöver under höstens tjänstgöring
kraftig utfodring, om hullet ej skall nedgå. Hållas fåren
på bete, kan mindre mängd kraftfoder behöva
tillskjutas. Vid tjänstgöring på stall utgör klöver—gräshöet
huvudfodret, varjämte något rotfrukter och
kraft-foder gives. Stundom kan den tjänstgörande baggens
näringsbehov vara lika högt som de digivande
tackornas, vilket även gäller för proteinbehovet.
Gödning av får sker vanligen under betesgången. Är
betet av god beskaffenhet, behöves ej extra foder,
enär fåren mot slutet av uppväxten då hålla mycket
gott hull. Är betet av sämre beskaffenhet, givas
rotfrukter och kraftfoder extra. Sker gödningen på stall,
användes hö, saftfoder och kraftfoder. Dagsfodret
bör hålla 1,5—2,0 fe och 120—160 g smältbar äggvita.
Kraftfodret kan uteslutande bestå av gröpe, såvida
något klöver—gräshö användes. J. Ax.
Fårtjödsel, se Naturlig gödsel.
Fårkontroll, se Avkastningskontroll.
Fårkött, se Köttkvalitet.
Fårlus (Melophagus ovinus L.) kallas en egendomlig
vinglös, c:a 5 mm lång, tätt hårig, mörkt gråbrun
fluga med bred, hjärtlik bakkropp. Den förekommer
i pälsen på får, där den livnär sig genom att suga
blod. Noggranna uppgifter om denna parasits förekomst
och hygieniska betydelse i vårt land saknas. A. T.
Fårploj|, plogliknande redskap, som användes vid
upptagande av fåror för avledande av ytvatten.
J. B. & B. W.
Fårraser. Fåren och getterna bilda tillsammans
underfamiljen Caprinae inom de slidhornade djuren. Inom
fårsläktet (Ovis) skiljer man mellan flera arter, av vilka
de viktigaste är mufflonen och steppfåret, som båda
antagas ha bidragit till tamfårets bildande. I Asien
torde tamfår ha hållits under minst 10 000 år.
Fettsvansfåren i Asien och Afrika karakteriseras av
att djuren vid riklig tillgång på föda i svansen upp-
Fårraser
Fårlus.
lagra fett, som de under tider av näringsbrist nedbryta
för att därmed täcka energibehovet för underhåll.
Ända till 8—10 kg fett kunna upplagras på detta sätt.
Den mest bekanta rastypen av fettsvansfår är
karakul-fåret, som har sitt viktigaste avelsområde i Turkestan
och angränsande delar av Persien, Mindre Asien och
Ryssland. Baggarna äro vanligen behornade och
tackorna hornlösa. Hos de fullvuxna djuren är färgen på
huvudet och extremiteterna svart, men ullpälsen
brukar vara mörkgrå. Lammen födas helsvarta med en
glänsande, lockig och vacker hårpäls. Skinnen från
dessa lamm användas för beredning av pälsverk. För
erhållande av persian slaktas lammen, då de äro endast
1—2 dygn gamla. Skinnen från »ofödda» lamm kallas
breilschwanz. De ha en annan locktyp än skinnen från
de fullgångna, levande födda lammen — plattare
och bredare lockar.
Merinofåren äro världens bästa ullfår. De härstamma
från Spanien. Ett flertal olika underraser finnas,
exempelvis rambouillet, infantado och negretti.
Merinofåren äro relativt småvuxna och ha en tunn
bröstkorg samt markerade kroppsformer. Baggarna äro
vanligen behornade och tackorna hornlösa; färgen är
vit. Merinoullen är relativt kort men synnerligen fin
och finkrusig med tät stapelbyggnad. Till Sverige
importerades merinofår av Jonas Alströmer under
första hälften av 1700-talet och importerna fortsatte
ända till mitten av 1800-talet, då den svenska
merino-aveln hade ganska stor omfattning. På grund av ett
katastrofalt prisfall på ull upphörde vår merinoavel
under 1800-talets sista hälft.
272
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
