Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eldstad ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eldstad
Elektricitet
förbränningsgaserna upp och ned tvenne eller flera gånger
innan de gå i skorstensröret. Härigenom kan värmen
hos förbränningsgaserna bättre tillvaratagas. G. B-r.
Eldticka, se Ticka.
Elektricitet. Sedan gammalt skiljer man på två slag E.,
dels positiv, dels negativ. Materien är uppbyggd av
små delar, atomer. Atomerna bestå av en kärna och
runt denna ett antal elektroner. Kärnan är positivt
laddad, och elektronerna äro negativa. I en oladdad
kropp uppväga de båda laddningarna varandra. På
olika sätt kunna en eller flera elektroner avlägsnas från
atomen. Om ett antal elektroner borttagas, överväger
den positiva E., och kroppen säges vara positivt laddad.
Tillföras elektroner, blir kroppen negativt laddad. För
kraftverkan mellan två laddade kroppar gäller, att om
de äro laddade med samma slags E., bortstöta de
varandra, äro de laddade med olika, attrahera de
varandra. I vissa ämnen, till exempel i metaller, kunna
elektronerna gå över från en atom till en närbelägen.
På detta sätt kan E. strömma genom ämnet. Ett sådant
ämne kallas en ledare. I andra ämnen kan detta ej
ske. Dessa kallas isolatorer. Exempel på dem äro silke,
luft, glas, lack, ebonit. Alltså, när elektriciteten
strömmar genom en ledare, är det ett stort antal små negativt
laddade partiklar, elektroner, som strömma genom
ledaren.
Är en kropp oladdad, säges den ha potentialen
(spänningen) 0, är den positivt eller negativt laddad, har
den positiv resp. negativ potential (spänning).
Förbindes två kroppar med olika potential med en
ledningstråd, vill en utjämning ske, och elektronerna
strömma från den med lägre potential till den med
högre. Då emellertid beteckningssättet inom
elektricitetsläran kom till, innan man visste vad som sker vid
E:s ledning, säger man, att E. strömmar från den med
högre potential till den med lägre d. v. s. mot
elektronernas rörelseriktning.
Den elektriska strömmen kan gå fram genom andra
ämnen än metaller. Om man i en utspädd syra eller i en
saltlösning nedsätter två ledande stavar och kopplar
på ström, ser man att denna ej hindras att komma
fram. Man finner emellertid, att vid de båda stavarna
avskiljas olika ämnen, beroende på vilka syror eller
salter man har i lösningen. Här transporteras
elektriciteten ej av elektroner utan av atomer eller
atomgrupper. På detta förhållande baserar sig mätningen
av den elektriska strömmens styrka. Den i allmänhet
använda enheten för strömstyrka kallas en ampere
och är styrkan av den ström, som ur lösningen av ett
silversalt på en sekund avskiljer 1 118 mg silver.
Efter denna definition graderas alla andra
strömmätningsinstrument.
Omkring år 1780 lyckades man för första gången
erhålla en långvarig, kontinuerlig elektrisk ström. Om en
kopparstav och en zinkstav nedsänkas i utspädd
svavelsyra, erhåller kopparstaven högre potential än zinken.
Förbindas de båda stavarna med en ledningstråd, får
man en elektrisk ström genom tråden. I torrelementen
låter man vätskan absorberas av någon fast eller
halv-fast massa (sågspån, gips, gelatin). Detta för att
elementen skola bli bekvämare att handskas med.
Kopparstaven utbytes ofta mot en kolstav. Dessa element
ge en spänning på omkring 1,6 voit. Kopplas flera
element efter varandra, erhålles ett batteri. Batteriets
spänning blir summan av elementens.
Då en elektrisk ström går fram genom en
ledningstråd, gör tråden alltid motstånd mot strömmen. Detta
motstånd mätes i en enhet, som kallas ohm. Ett ohm är
motståndet hos en kvicksilverpelare, vars längd är
1,063 m och genomskäringsarea 1 mm2. Det ärklart,
att ju längre tråden är, ju större blir motståndet, vidare
gäller att ju större trådens genomskärningsyta är, ju
mindre blir motståndet. Motståndet varierar för olika
metaller, minst är det för silver och koppar; för järn
är det omkring tio gånger större.
Den elektriska potentialen (spänningen) mätes i voit.
Om i en tråd, vars motstånd är ett ohm, strömstyrkan
är en ampère, så är spänningen mellan trådens
ändpunkter en voit. Mellan strömstyrka, spänning och
motstånd finnes följande samband: Strömstyrkan är
lika med spänningen dividerad med motståndet.
(Ohms lag.)
En ledningstråd uppvärmes, då den passeras av en
elektrisk ström. Med tillräckligt stark ström kan man
få tråden att glöda, smälta eller förflyktigas. Den
elektriska strömmen åstadkommer alltså en
energiutveckling i tråden. Denna energi mätes i vattsekunder.
En vattsekund är den energi, som under en sekund
utvecklas i en tråd, om spänningen är en voit och
strömstyrkan en ampère. En större enhet är en
kilo-vattimme. Denna energimängd är tusen gånger den
energi, som på en timme utvecklas, då spänningen är
en voit och strömmen en ampère. Strömmens effekt
(energiutveckling per tidsenhet) mätes i vatt eller
kilo-vatt (kw). Man erhåller effekten uttryckt i vatt genom
att multiplicera spänningen (i voit) med strömstyrkan
(i ampère). Effekten uttryckt i kilovatt fås genom att
ytterligare dividera med tusen. Energiutvecklingen
slutligen fås genom att multiplicera med den tid,
strömmen varit påslagen.
Först sedan den elektriska generatorn eller
dynamo-maskinen uppfunnits, fick elektriciteten större praktisk
betydelse.
Om man låter en sluten ledare röra sig i ett
magnetfält, uppkommer i ledaren en elektrisk ström. Man
säger, att strömmen uppkommer genom induktion.
Det är på detta sätt strömmen alstras i en generator.
I spår på en järncylinder, trumankaret, äro inlagda
187
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
