Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Den andliga världen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3io
är ej blott en kropparnes, utan också en själarnes förening.
Några barn födas ej däraf, men i stället en andlig alstring
af kärlek och vishet. Genom sin förening fylla sig makarne
med mänskligt, hvilket är att vilja vara vis och älska det,
som tillhör visheten. (D. A. C. 51—52.)
Först genom denna förening uppstår »människan i sin full-
komning» (Homo in sua plenitudine). I himlen bilda tvenne
makar ej två utan en ängel. Ty man och kvinna äro ska-
pade så, att de tillsamman kunna utgöra en människa, ett
kött; hvar för sig äro de blott en half människa. (D. A. C.
37.) Mannen har nämligen skapats för att förstå det sanna,
kvinnan för att älska det goda. Hos den ena är alltså för-
ståndet, hos den andra viljan den förnämsta egenskapen. Och
då det nu hos Gud finnes ett äktenskap mellan det goda
och det sanna, så utgår från honom en universell äktenskap-
lig sfär (Universalis sphsera conjugialis), som sträcker sig
genom hela universum, från änglarne ned till maskarne. Vi
få alltså en sjunkande gradskala af äktenskaplig kärlek —
i lägre form könslig kärlek — genom hela världsskapelsen.
Då Swedenborg på detta sätt fört in äktenskapet som
oundgänglig beståndsdel i sin eskatologi, är det klart, att
han också måste låta människorna ingå nya äktenskapliga
föreningar i lifvet efter detta. Det är oftast endast under
det första utvärtes tillståndet i andarnes värld, som tvenne
makar råkas efter döden. Då de sedan blifva formade hvar
efter sin härskande kärlek, kunna de ej lefva samman, om
deras äktenskap här på jorden blott varit ett yttre, ej på
samma gång ett själarnes äktenskap. De skiljas nu, och
hvardera får en ny make, med hvilken han äger inre öfver-
ensstämmelse. (D. A. C. 47—50.) De, som här i världen
kyskt lefvat i celibat, få, om de i sitt ogifta stånd önskat
sig en maka, ingå giftermål. Om de däremot gjort sitt sinne
främmande för giftermål, få de lefva ogifta, men vid sidan
af himlen. Tillvaron af en sfär af evigt celibat ofredar näm-
ligen den äktenskapliga kärlekens sfär, som är själfva him-
lens sfär. (D. A. C. 54.)
Sin motsats har naturligtvis den äktenskapliga kärleken i
»amor scortatorius», som har sitt upphof från mänsklighe-
tens syndafall och består i det ondas och det falskas sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
