Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Öfvergången till mystisk naturfilosofi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
När dylika födda tänkare efter en lång tankeräcka finna
en sanning, känna de ett lifvande ljus, en sorts glad bekräf-
tande blixt, som gjuter sig kring sfären af deras förnuft; en
viss hemlighetsfull strålning (occulta radiatio), som genomfar
något heligt tempel i hjärnan. På detta sätt visar sig en
sorts rationell instinkt och liksom ger tecken, att själen kallats
till ett slags inre förbindelse och att den i detta ögonblick
liksom fallit tillbaka i sin integritets guldålder. (Oec. I, 19.)
Och Swedenborg slutar med att säga, att den själ, som en
gång känt denna njutning, sedermera helt uppgår i sträfvan-
det efter den och i jämförelse därmed ringaktar alla kropps-
liga njutningar.
Att det här är den bekräftande ljusvisionen Swedenborg
har i tankarne synes mig ovedersägligt. Den extatiska lycko-
känsla, som han säger den innebära, framhålles också i alla
de exempel på dylika fotismer, som James ger. James fram-
håller också (a. a. s. 233), att de skildringar af sensorisk
fotism, som han sett, ofta »omärkligt öfvergå till att endast
vara metaforiska beskrifningar på känslan af en ny inre illu-
mination». Det är ju just fallet med Swedenborgs beskrif-
ning i Oeconomia.
Genom att på detta vis metaforiskt omgestalta förloppet,
har emellertid Swedenborg kommit att prestera en sorts in-
tuitionsteori, ej så olik Lockes. För att ej föras ut på den
yttersta randen af skepsis och tvingas att erkänna all kun-
skaps relativitet, hade Locke ju öfver sensationen och reflexio-
nen satt intuitionen, en oemotståndlig visshet, som beskäres
oss, då förnuftet finner öfverensstämmelsen eller motsatsen
mellan två idéer, utan att behöfva jämföra dem med någon
annan, lika klart, som ögat varseblifver ljus, blott det vänder
sig mot det. Denna sorts kunskap är den klaraste och säk-
raste, som vår mänskliga svaghet är mäktig, och på den beror
all visshet och evidens i vårt vetande.1 Cassirer2 har fram-
hållit, att detta erkännande af intuitionen hos Locke full-
komligt spränger hans hela psykologiska schema. Förgäfves
söker han att åstadkomma en samklang mellan de båda
1 Locke, Essay concerning Human Understanding. B. IV cli. 2, § I,
2 E. Cassirer, Dos Erkenntnisproblem in der Philosofihie und Wissenschaft
der neueren Zeit 1906—1907 I s. 190.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
