Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Svenska väldets sista period, 1721—1809 - Förra Afdelningen. Ständer-regeringen, 1721—1771 - 5. Adolf Fredriks regering, 1751—1771, samt en blick på tidens kulturförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ville i sin förbittring häröfver pantsätta de ädelstenar, som på
statens bekostnad hade blifvit köpta åt henne till brudskänk;
med tillhjelp af de sålunda anskaffade medlen skulle nämligen
sedan en revolution åstadkommas. Men Sekreta utskottet, som
fått spaning om saken, yrkade att blifva försatt i tillfälle att
besigtiga dessa kronjuveler, för att efterse, huruvida de alla
funnos i behåll. Slutligen togo alla dessa strider ett blodigt
slut. Drottningen och hofpartiet beslöto att vid midsommar
1756 verkställa en våldsam revolution. Med bistånd af gardet
och Stockholms lägre befolkning skulle konungen taga
hulvud-staden i besittning, låta fängsla rådet och de förnämsta
riksdagsmännen, samt derefter sammankalla en ny riksdag. Men
just dagen innan revolutionen skulle sättas i verket, den 22
Juni, blef saken bekant och kunde sålunda lätt förhindras.
Samma ständerkommission, hvilken just som bäst var sysselsatt
med handläggningen af de ofvan omtalade tilldragelserna i
bondeståndet, fick sig äfven uppdragen undersökningen af denna
sak och förfor med sådan ifver och skyndsamhet, att redan
inom förloppet af en månad hufvudmännen för företaget voro
dömda till döden, hvilken dom blef af ständerna stadfäst.
Några af de brottslige hade likväl flytt till utlandet och
und-gingo sålunda lagens straffande arm. Men åtta af de
medskyldige, bland dem grefve Erik Brahe och friherre Jakob
Horn (af ätten Rantzien) halshöggos utanför Riddarholmskyrkan
i Stockholm. Den kungliga familjen sjelf var vid detta tillfälle
nära att förlora kronan. Endast de ledande männens kloka
besinning hindrade en slik stränghet, och saken aflopp med
hotande föreställningar, som af tvenne biskopar å deras stånds
vägnar meddelades drottningen, men af ståndens talmän och
hela rådet åt konungen. I sjelfva verket var likväl
konunga-värdigheten nu förvandlad till en skugga allenast, och en mängd
förordningar inskränkte konungens myndighet inom- allt trängre
gränser. Anmärkningsvärdast var förordningen om tjensters
besättande, hvars upphofsman anföres hafva varit hofrättsrådet
Åbo Kristoffer Johan Rappe, en af Hattpartiets ifrigaste
och skickligaste medlemmar. En tadelfri tjenstgöring och
tjensteåren faststäldes såsom den enda grunden för
embets-mannabefordran; men en hvar, som ansåg sig derutinnan hafva
lidit orättvisa (préjudice), erhöll rätt att, besvära sig hos
rik-sens ständer. Sistnämnda bestämning gjorde, att alla de
föl- L
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
