Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Svenska väldets sista period, 1721—1809 - Förra Afdelningen. Ständer-regeringen, 1721—1771 - 3. Hattarnes krig, 1741—1742 och ryssarnes välde i Finland, 1742—1743
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillbaka emot Fredrikshamn. Franska ambassadören Chetardie,
som på allt sätt önskade vinna Elisabets ynnest, hade ifrigt
befordrat vapenhvilans afslutande och bär till stor del skulden
för Hattarnes lättrogenhet. Men största felet låg i deras egna
usla krigsrustningar, hvilka från första början mera afsågo ett
hotande sken, än verkligt allvar. Hela expeditionen hade
således ingen annan följd, än Elisabets uppsättande på tronen,
och den svenska armén hade i onödan fått utstå svåra lidanden
af snön och kölden. Hvad sjelfva landskapet led, kan knapt
sägas med ord. Inom tiotals mil hopsamlades alla dragare,
och om hästarne stupade, spändes allmogen och
kronobetjen-te:* ia för trossvagnarna. Till och med i vinterqvarteren var
disciplinen dålig, och manskapets sjelfsvåld tilltog i samma mon
som bristen och lidandena. En farsot härjade grufligt,
isynnerhet inom den del af krigshären, som var lägrad i trakten
at/ Fredrikshamn och af brist på bostäder för det mesta fick
vistas i jordkulor. Innan utgången af Februari hade ett par
tusen man omkommit genom detta elände, ochf armén var nu
mera än någonsin oförmögen att förverkliga Hattpartiets stora
eröfringsplaner.
Under tiden hade arméns officerare fått ett nytt föremål
för sitt intresse, hvilket helt och hållet vände deras sinnen från
kriget. I Stockholm hade nämligen den gamla Ulrika Eleonora
dött den 24 Nov. 1741, och denna händelse gaf anledning
att tänka på det förestående tronföljare valet, likasom äfven på
en ny riksdag, vid hvilken de adliga officerarne hoppades finna
ett ärorikare verksamhetsfält, än i det olyckliga Finland. De
allmänna sympatierna egnades nu den tillbakasatta holsteinska
ätten, och sinnena upprördes endast så mycket mera, då man
fick höra, att den unge hertigen af Holstein, Karl Peter Ulrik,
hvilken var Karl XII:s äldre systers sonson, men derjämte
Elisabets systerson, på kejsarinnans befallning begifvit sig till
Ryssland. Prinsens val till svenska kronan och en snar fred med
Ryssland var nu den tanke, som i officerarnes debatter
undanträngde alla tankar på kriget. Äfven regeringen i Stockholm
bygde sina förhoppningar på den af Frankrike utlofvade
freds-bemedlingen, men försummade att vidtaga kraftiga
försvarsåtgärder. Det tycktes som om någon förtrollning hade slagit
det herskande partiet med en blindhet, som hindrade det samma
att se sakerna i deras rätta ljus.
Digitized oy O
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
