Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Den svenska magtperioden, 1617—1721 - Andra Afdelningen. Fortsättningen och slutet af Sveriges magtperiod, 1660—1721 - 7. Karl XII:s regering till slaget vid Pultava, 1697—1709
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle försvaras, förhindrade hvarje kraftigare krigsuperation.
Längre fram på våren åstadkoms en liten kapareflotta på Ladoga
och smärre skärmytslingar pågingo sedan vid gränsen med
vexlande lycka. Under tiden började äfven befolkningen i
Ingermanland på eget bevåg göra plundringståg öfver gränsen
och synes bedrifvit många våldsamheter på det fiendtliga
området, , sålunda uppretande emot sig ryssarnes hämnd. Cronhjort
utfärdade i början en förordning i hvilken han vid dödsstraff
förbjöd dessa böndernas plundringsfärder; men då han begärde
konungens stadfästelse på denna sin förordning, svarade Karl XII
från Lajus, att han “intet funne att de hafva förtjent något
straff härföre, utan ville hafva dem fritt lemnadt att härja
och bränna det mesta de kunde“. I stöd af denna kungliga
tillåtelse begynte man nu inrätta ordentliga ströfkårer, bland
hvilkas anförare en ingermanländsk bonde, vid namn Kivekäs,
förvärfvade sig ett sådant rykte, att sedermera, så länge kriget
varade, alla finska partigängare erhöllo samma benämning. Men
sålunda var hela krigets grymma och ödeläggande karaktär
strax från början gifven. Karl XII, som ej ens synes ämnat
försvara dessa trakter genom en ordnad krigsföring, ville blott
genom ett plundringskrig betäcka sin egen rygg, under tiden
han sjelf i söder förvånade verlden med sina hjeltebragder.
Följden var i sjelfva verket den, att krigsföretagen på detta
håll voro af ringa betydelse och vanligen blefvo ofullbordade.
En plan att föra några tusen man på båtar öfver Ladoga
och genom Swir till Onegas norra strand, derifrån färden
skulle fortsättas landvägen till Hvita hafvet och sedan vidare
till Arkangel, skulle otvifvelaktigt mött alltför stora hinder
vid utförandet och lemnades derför äfven å sido. Men äfven
den lilla svenska flotta, som om sommaren 1701 seglade
från Götheborg till Hvita hafvet, fick återvända med
oför-rättadt ärende, sedan den förlorat några skepp, som utanför
Dvinas mynning råkat på grund. Det värsta af allt var
dock, att de försvarsåtgärder, som afsågo att skydda rikets
eget område här i norden, voro alltför otillräckliga att motstå
ett större anfall. I början, innan den svenske konungen
ännu var alltför långt aflägsen från dessa trakter, trodde
czaren sig icke våga vända hufvudangreppet mot
Ingerinan-land och Finland. Deremot samlade han vid Pskow en
ansenlig styrka under Scheremetjews befäl. Schlippenbach,
®
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
