Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Reformationstiden, 1523—1617 - 5. Johan III:s regering, 1568—1592
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigismund, utsågs till Sveriges tronarfvinge. Hertig Karl, som
varit den förnämsta ledaren af statshvälfningen, fick deremot.
låta nöja sig ined det af fadren åt honom bestämda
hertig-dömet, till hvilket hörde landskapen Södermanland, Yermland
och Nerike. Han var likväl den dugligaste af alla Gustaf
Vasas söner, och vid behof nog beredd att taga
regerings-tyglarne om händer. Några årtionden förgingo väl ännu,
innan hertig Karl på något kännbarare sätt ingrep i
regerings-angelägenheterna. Men äfven under denna tid var han än en
helsosam motvigt mot Johans planer, än ett stöd för dennes
tron; ty Johans regering behöfde, såsom vi få se, ganska väl
så det ena, som det andra.
I början syntes Johans regering lofva godt för alla. På
det förderfiiga kriget med Danmark försökte man göra slut
genom en billig fred, och ehuru krigslågan åter uppflammade,
fick man likväl redan år 1570 freden till stånd. Äfven i
anseende till Polen och Ryssland fick Sveriges politik nu en
ny och otvifvelaktigt naturligare riktning. Med Polen fortfor
visserligen oenigheten, beträffande såväl Estlands besittning,
Som det af Johan gifna lånet; men det nära slägtskapsband,
som förenade konungarne, så länge Sigismund August lefde, och
ännu mer den gemensamma fiendskapen mot Ryssland sköt
tvisteämnena åt sidan. Deremot var ett krig med Ryssland
väl en beklaglig, men oundviklig sak. Czarens sändebud, som
af Erik skulle få Johans gemål, för att föra henne till
Ryssland, voro ännu vid statshvälfningen i Stockholm och undkommo
då med knapp nöd folkets raseri. Då de återkommo till
Ryssland medförde de till Ivan underrättelsen, att Erik
valfången och Johan och hans gemål uppstigna på tronen. Likväl
hadc man ännu hopp om fredens bibehållande. I förlitande
på . czarens lejdbref afgick från Finland hösten 1569 en
högtidlig beskickning till Ryssland, hvilken beskickning anfördes af
biskop Juusten. I Novgorod mottogos sändebuden först med
vänlighet; men då de ej gingo in på ryssarnes öfvermodiga
fordran, att Novgorods guvernör skulle underhandla med dem,
likasom svenska konungen icke skulle varit en jämnlike till
czaren, blefvo de utsatta för den oförskämdaste förföljelse och
oginhet. I det bedröfligaste tillstånd fördes de till Moskva
och derifrån i fångenskap till staden Murom, hvarest deras
elände varade öfver ett år. Först i Februari 1572 fick Juusten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
