Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Katolska tiden, 1323—1523 - Tredje Tidskiftet. Sturarnes tid och slutet af unionen, 1470—1523 - 7. Det stora ryska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hittills trognast hade öfvervakat Finlands försvar, nämligen
biskop Magnus Nilsson i början af år 1500 och samtidigt hans
vän Knut Posse. Till biskop i Abo valdes då domprosten
Lars Michaelsson Saurpää (1500—1500), född af en rik
borgarefamilj. Genom kriget hade biskopsstolen, likasom hela
landet, blifvit i hög grad utarmad, så att redan Magnus hade
varit tvungen att begära hjelp af församlingarne, för att
betäcka krigskostnaderna och genom kriget lidna förluster. Det
värsta var, att de oafgjorda stridigheterna med Ryssland äfven
gåfvo anledning till nya förvecklingar i rikets inre
angelägenheter. Då czarens sändebud under fastan 1501 kommo till
samtal med konungen på rådhuset i Stockholm, fordrade de
offentligen Karelens tre härad åt Ryssland, under påstående,
att konung Hans hade gifvit löfte derom vid afslutandet af
deras tidigare förbund. Konungen gick väl för ingen del in
på dessa fordringar; men svenskarne fingo deraf en lämplig
anledning att afsätta honom. Han hade året förut lidit ett
stort nederlag mot bönderna i Ditmarschen i södra Holstein,
och äfven detta ökade svenskarnes tillförsigt att häfda sitt
oberoende.
Den egentliga anstiftaren af dessa nya rörelser var
domprosten i Linköping, Hemming Gadd, en klok och krigisk herre,
som de föregående åren hade varit Sten Stures ombud hos
påfven. Efter sin hemkomst åstadkom han skickligt en
förlikning emellan Sten Sture och Svante Sture, i det han
uppmanade dem att ånyo bryta Unionen. Om våren 1501 grep
man till vapen; snart förenade sig hela Sverige under Sturarnes
fanor, och upproret spred sig delvis ända till Norge. Konung
Hans begaf sig till Un mark för att samla en här; men hans
gemål, som hade qvarstannat för att försvara Stockholms slott,
tvangs efter en lång belägring att gifva sig och hölls derefter
fången i 18 månader. Sten Sture hade nu ånyo blifvit vald
till riksföreståndare; men i Finland var man ej strax beredd
att foga sig i de svenskes nya planer, fastän en stor del af
landet redan förut innehades af Sturen. Om våren 1502
nödgades riksföreståndaren sjelf begifva sig till Finland och
begynna belägra Åbo slott, hvarest finnen Magnus Frille
försvarade sig på tredje månaden och först genom de tyska
legotruppernas myteri tvangs att uppgifva borgen, den 6 September.
Deremot hade ståthållaren på Wiborg och Nyslott, Erik Thu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
