Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. »Folkets pulsar i brand.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
därför att den icke har någon tillit till sig själf – den stu=
par i blomman af sin fulla kraft, därför att den icke lärt
att fullkomligt begagna sig af densamma. Det är denna
olycka, hvilken historien tecknar i blodröda drag, som en
välordnad folkbeväpning skall förekomma. En folkbeväpning,
väl ordnad och förståndigt ledd, se där den enda befästning
vi behöfva! Fosterlandets söner led vid led, sida vid sida,
se där den bästa ringmuren kring stad och land! Denna
lefvande förskansning skall bjuda vida mer trygghet och
respekt än alla kinesiska torn och murar.»
Julius Mankellf då löjtnant vid Värmlands regemente,
var näste talare. Han erinrade om, att Sverige innehade i
de europeiska staternas krets den ärofulla platsen att i högsta
norden vara Europas förpost mot den ryska kolossens på=
tryckning mot väster, och ingick därefter på en mycket grund=
lig utredning om huru en skarpskyttekår för Stockholm
borde organiseras och öfvas. Hufvudstaden vore ej något
så när skyddad, förrän 10-15,000 väl öfvade och organise=
rade frivilliga skarpskyttar vid larmtrummans ljud stode
redo att jämte garnisonen å 3,000 man rycka ut och för=
svara de naturliga goda positionerna omkring Stockholm,
till dess trupper från landsorten komme till hjälp. Detta
mål borde man städse ha för ögonen, då man arbetade för
en skarpskyttekår i hufvudstaden.
August Sohlmaiif hvilken som varm skandinav och’ man=
ligt hållande ett en gång i studentmötesentusiasm gifvet
löfte kämpat med i dansk=tyska kriget 1848, utvecklade sär=
skildt vikten afvapenöfningars införande vid läroverken och det
okloka att kasta bort pengar på paradkonst och garnisonslif.
Dessutom förekommo yttranden af öfverste Hagelstam, L.
J. Hierta m. fl. Äfven en arbetare uppträdde, en konstför=
vant. Hans tal var i all sin enkelhet, sade en tidning, så
gripande till sin verkan. Det var nästan rörande att höra
honom skildra sin och sina kamraters brinnande håg för
att öfva sig i vapnens bruk. »Men vi äga inga vapen»,
klagade han; »för min del har jag icke haft något gevär i
min hand, sedan jag exercerade beväring.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
