Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Reseskildringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den 20, som var söndagen Judica [1], bad mig den förut
omtalade köpmannen från Lübeck, med hvilken jag rest till
detta land och här åter träffade, att jag skulle följa honom
till ett slott, som låg två mil därifrån, och med hvars fogde
han hade affärer. Han satt jämte sin tjänare i en släde,
och jag for ensam med min häst och släde, oaktadt föret
på landbacken var alldeles borta. Slottet ligger på en klippa
midt i en arm af Östersjön, hvilken de skepp passera, som
segla till Söderköping, och är på alla sidor kringflutet, samt
måste alla fartyg, som går in eller ut, där erlägga tull.
Vi hade en mycket besvärlig öfverfart, ty det var
mycket vatten på isen, som var på många ställen mycket
sprucken, emedan tövädret varat i åtta dagar; det var nu
14 dagar före påsk. Då vi kommo fram, åto vi frukost
med fogden, som var en adelsman. Detta slott heter
Stegeborg, på hvilket nu regerande konung Johannes är född.
Efter måltiden förde fogden oss omkring, bland annat i
stallet för att bese hans hästar, och köpmannen
tillhandlade sig en af dem. Härefter togo vi afsked och foro i
våra slädar åter ut på sjön, men köpmannens dräng red
efter på den nyförvärfvade hästen. Då han var några steg
ifrån oss, brast isen under hans häst, han själf föll på
sidan, och hästen höll sig med stor möda med framfötterna
öfver isen. Häröfver förskräcktes vi mycket, vi vågade ej
genast att med våld draga upp hästen, ty vi fruktade, att
isen skulle gå ännu mer sönder. Slutligen reste sig hästen
efter långt sprattlande. Därefter åkte vi på långt afstånd
från hvarandra, och drängen ville icke rida utan ledde
hästen. Jag var mycket rädd, innan vi kommo öfver, ty
sagda sjö är två timmars väg lång, och isen på långa
stycken delvis sprucken, så att jag sannerligen icke skulle velat
göra resan tillbaka, om jag äfven fått adelsmannens bästa
häst till skänks. Vi kommo om aftonen åter till
Söderköping, och var detta min sista slädfärd på detta år. Nämnda
småstad är den förnämsta orten i Östergötland. Strax invid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
