Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och som skulle komma att förqväfva svenska folkets
kärlek till sin konung.
Vid denna dystra tidpunkt anlände till
hufvudstaden en fransk emigrant grefve Georges Melfort af äkta
aristokratiskt fullblod. Han medförde introduktions- och
rekommendationsbref från grefven af Artois, sedermera
Karl X, yngste broder till den guillotinerade Ludvig
XVI. Mera behöfdes ej för att grefven skulle med
öppna armar blifva mottagen af hufvudstadens förnäma
verld. Melfort, ungefär några och fyrtio år gammal,
var en charmant karl, ståtlig växt, med ett
Apollo-hufvud och yttert fina maner. Han blef inom kort
damernas förklarade gunstling och sjelfva hofvet,
annars så dystert, tog intryck af den glade grefven.
Slädpartier till Drottningholm och Haga anordnades, man
stälde till en och annan kostymbal, ja, grefven förstod
att arrangera ett och annat societetsspektakel,
derunder till och med "De muntra fruarne i Windsor"
uppfördes. Med ett ord, grefve Melfort var inom kort
hofvets och societetens ledande genius och säsongen,
börjad under de dystraste förebud, antog alltmera ett
glädtigt lif, tackadt vare Melforts betydande
verlds-vana, förmåga att intaga samt sällskapstalanger,
parade med qvickhet och ett fyndigt hufvud. Grefven
var en man af verld och uppskattades derför högt af
dem, som slösa sin beundran på dylika individer. När
han talade om sina och Frankrikes olyckor, var han
sublim, när han liksom i förbigående vidrörde
hurusom revolutionen beröfvat honom furstlig rikedom och
inkomster, visade sig tårar i damernas ögon, och
herrarne erbjödo honom sina kassor, allt i hopp, att
grefven en gång skulle återfå sina domäner och de, vid
detta lyckliga tillfälle, sina gifna — ficklån.
Sjelfva den dystre, melankoliske konungen fann
sig först road af grefvens muntra skämt och glada
upptåg, en omständighet, som herrar Tibell och Melin
ansågo som ett himlens räddande underverk, samt
slutade med att blifva alltmera intresserad och intagen
af honom. Utan att vara någon Cagliostro, denne store
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
