»Gott», sade krigsministern belåtet, i det han med ett sista penndrag tillfogade under sitt namn den landsbekanta långa slängen, »gott, ingenjör Berg. Här är papperet, och beloppet betalas er av våra hemliga fonder.»
Orden riktades till en yngre man, vilken stod nedlutad över en stor, svart låda, vari han med yttersta försiktighet nedplockade några i papper insvepta, fyrkantiga paket.
Den unge mannen slöt till locket på lådan, låste den och överlämnade nyckeln till krigsministern.
»Tack, herr statsråd. Här är nyckeln; alla apparater äro varligt packade.»
Ministern vägde den lilla nyckeln i handen.
»Denna lilla tingest», yttrade han, »är ett Sesam, öppna dig, för vår krigskorrespondens. Än en gång, jag lyckönskar er på det uppriktigaste, ingenjör Berg, för er lysande uppfinning. Den är alldeles oersättlig. Låt vara, att vi med æroplan och luftskepp kunna utforska en ställning, men vilja vi meddela denna, kunde våra rapporter utan er uppfinning lätt falla i fiendens händer; nu är detta omöjligt. Ert fosterland är er stor tack skyldigt. »
Ingenjören tog bugande papperet och försvann.
Så gingo flera år, och ingen hörde alls talas om ingenjör Bergs epokgörande uppfinning.
Så bröt kriget ut.
Det var ett krig, som visade sig ytterst svårt att föra för de anfallande, trots att deras motståndare voro betydligt underlägsna i antal. Och i synnerhet var det något förunderligt, att angriparna, huru de än ansträngde sig, hur de än använde spioner, aldrig lyckades få någon reda på försvararnas planer eller tyda en uppsnappad depesch.
Generalen för den fientliga armén hade mycket besvär med de underliga streck, kommor, cirklar, kors och semikolon, som upptäcktes på de allra mest otänkbara platser. Än fördes en bonde inför rätta; hos honom hade man påträffat ett omslagspapper kring hans i kofferten förvarade skor, och på detta papper visade sig streck och teckningar, alldeles liknande sådana, som uppsnappats förut. Än fasttogs en gosse, som i sin kavajficka bar ett sammanviket papper, framvisande liknande besynnerliga figurer.
»Sannerligen jag begriper något av det här», sade generalen till en adjutant. »Det finnes ju intet som helst att hålla sig till på dessa papper. Och de sändas ej till en eller ett par platser - de översvämma ju landet på tusen vägar med något hemlighetsfullt språk, som varje officer tycks kunna tyda. Annars kunde man tro, att blott vissa teckentydare, särskilt bevandrade karlar i branschen, skulle kunna tyda dem.»
Han framvisade ett par av papperen.
»Nå, vad säger ni?»
»Ja, vad skall jag säga, herr general? För mig är det absolut omöjligt att finna något, som är att gå ut ifrån i allt det där rabblet.»
»Nej, ni ser det, dessa tecken trotsa varje försök att lösas - utan ett eller annat knep. lnlämnas nu detta lilla papper i staden, så erhålla emellertid de belägrade inom två eller tre timmar fullt besked om dess innehåll. Jag begriper det ej. Det kan ju inte en levande människa begripa den här saken.»
»Ja, men det finns väl då en sådan teckentydare i staden.»
»Låt gå, men det samma upprepas i alla städer. Det förekommer på landet, i byarna - överallt. Överallt kunna dessa tecken tydas - jag tror jag blir galen. Här stå vi med tio tusen officerare, och så sannerligen om en enda av dem hittills har kunnat lösa knuten.»
»Men kanske det finns andra, vanliga depescher?»
»Nej - hela vår armé har ännu ej beslagtagit ett enda normalt skrivet meddelande. Däremot av dessa och liknande kråkfötter ett oändligt antal. Det är en gåta, men den kan väl inte vara olöslig. Ni, herr adjutant, får härmed i uppdrag att försöka lösa den. Begiv er förklädd in i staden här med ett av dessa papper, varav jag har flera kopior. Följ noga dess väg från det ni lämnar det ifrån er och till dess ni ser, hur det behandlas.»
»Gott, herr general. Jag gissar på kemiska reagenser. Det är möjligt, att tecken framträda vid begagnande av vissa syror och alkalier.»
Generalen smålog.
»Det var min allra första tanke. Jag antog, att dessa streck och snirklar blott voro tillkomna för att vilseleda oss och att papperet var impregnerat med en osynlig skrift, som framkom vid värme, vid komisk inverkan eller annat. Jag lät därför en mycket framstående kemist analysera papperet. Vet ni, vad resultatet blev?»
»Nej, herr general.»
»Jo, - att vi fick lång näsa igen, det var allt. Han stod bet. Nej, sådant där med kemisk preparering av papperet här är omöjligt. Slå det ur huvudet, annars går ni galen väg. Och förresten kan väl inte överallt vid kompanier och landstormskårer finnas kemiska apparater för att framkalla skrift med heller. Nej, sättet måste vara ett helt annat. Lycka till!»
Därmed lät generalen adjutanten förstå, att han hade annat att tänka på, och att denne fick reda upp saken bäst han själv kunde.
Om adjutantens inträngande i staden är litet att säga. Han förklädde sig till en av landets bönder och slapp lyckligt och väl in; gick direkt till den förste han mötte, sägande:
»Jag är en bonde från Alsen. Mitt namn är Larsson. Säg mig, till vilken jag skall lämna ett budskap, som jag lyckats smuggla genom fiendernas leder.»
»Aha», svarade borgaren. »Stora huset vid torget», och han pekade ett stycke bortåt gatan.
Adjutanten gick vidare.
I stora huset vid torget fick han besked av en vaktpost att vända sig en trappa upp och inträdde genom en dörr i ett stort, ljust rum.
För en herre därinne upprepade han sin historia. Herrn såg skarpt på honom och genmälde, att man vore mycket försiktig med mottagandet av dylika underrättelser. För nyheter betalade man en viss summa, men alla ansågo sig ha nyheter, och detta måste därför kontrolleras. Som det nu visat sig, att man fått betala dubbelt, ja tiodubbelt för samma »nyheter», men också att överbringaren ej ville lämna ifrån sig sitt meddelande utan betalning, hade man funnit på att fotografera meddelandet.
Bonden nickade till bifall; man tog fram en liten kamera, inställde den noggrannt och omsorgsfullt på lappen. En knäpp - och den fotograferande försvann åter.
Bonden väntade; man lämnade honom tillbaka hans lapp.
»Det här var utmärkt», tänkte han, »jag har ännu lappen i behåll. Får jag nu bara veta innehållet, så kan jag nog, när jag har lappen kvar, tolka den själv.»
Han var förtjust.
Fem minuter efter uppenbarade sig fotografen igen.
»Meddelandet är av största intresse, ni har gjort oss en mycket stor tjänst, för vilken vi hjärtligt tacka er», sade han.
»Jag eländige», tänkte adjutanten, »nu har jag fört med mig nyheter. Men jag får väl höra, vad det gäller. »
Han mottog stillatigande ett guldmynt av kassören och begav sig åter ut på gatorna.
Av några officerares samtal fick han höra att just nyss en viktig depesch lämnats in, som lydde:
»Säker undsättning är att vänta från 3:dje och 18:de infanteriregementet torsdag den 29:de. Fiendens högra flank angripes. Gör samtidigt ett utfall genom västra stadsporten.»
Adjutanten stod som fallen från skyarna. Hur i all världen kunde detta tydas ur papperets tillkrånglade streck. Och... i dag var det ju den 29:de!
Han såg, hur det med ens blev liv och rörelse överallt, regemente efter regemente ryckte ut, och alla marscherade i ilmarscher ut genom västra stadsporten.
Han smög sig mellan dem och just som han nådde porten, hörde han en häftig kanonad börja.
Först efter en hel dags fäktning hade det lyckats den belägrade staden att slå de fientliga trupperna tillbaka och först då träffade adjutanten generalen.
»Nå?» frågade denne.
»Här är papperet, herr general», svarade adjutanten och omtalade, vad som hänt: att man på några minuter lyckats finna lösningen av gåtan och på det sättet återigen lyckats tillfoga belägringshären svåra förluster.
Mycket blev talat och undrat mellan de bägge officerarna - över generalens ilska, att adjutanten så lägligt skulle bringa staden räddningsbudskapet draga vi en slöja - och ingen av dem kunde på något sätt förklara tydningen.
»Fem minuter, sade ni?» frågade generalen.
»Ja, herr general.»
»Ja, se det är frågan. Hur kunde fotografen på fem minuter lösa det krångliga chiffret? Det tar ju nästan hela fem minuter att få fram ett negativ.»
Kriget fortsatte ännu en tid; det slutade med seger för försvararna. De otydbara depescherna, som satte dem i stånd till att ostört korrespondera om allt möjligt, hade visat sig vara av synnerlig betydelse.
Förgäves sökte fiendens generalstab med de snillrikaste ingenjörer och matematici till hjälp reda ut det otydbara chiffret. De små lapparna, som visat sig innebära de viktigaste meddelanden, voro alltjämt förborgade hemligheter för dem, medan inom ett par minuter de lästs så lätt som den tydligaste skylt av dem, till vilka de skickats.
Och ändå var det så enkelt.
Kort efter framkom den märkliga uppfinningens detaljer i pressen; den gick från land till land och visade sig huvudsakligen bestå av ett sinnrikt fotografiskt system.
Först skrevs depeschen tydligt av avsändaren; därpå fotograferades den med en vanlig kamera - men denna kamera ägde framför plåten i sitt inre en tjock glasskiva, slipad i vissa ojämnheter. Varje tecken, varje punkt på depeschen bröts av glasets ojämnheter, och bilden på plåten blev en alldeles oigenkännelig förvrängning. Den blev till streck och underliga ormar - ett enkelt a kunde se ut som en linjal eller som ett s, beroende på varest det stod skrivet å depeschen. Nåväl. När nu denna, för andra fullkomligt otydbara depesch, skulle lasas a mottagareorten, fotograferades den endast av en kamera, vilken i sitt inre hade precis den motsatta slipningen av den förra. Ögonblickligen brötos linjer och slingor tillbaka till sitt normala skick - depeschen var i samma nu lika läsbar, lika tydlig, som då den avsänts.
Innehållet i de båda avbildade otydbara depescherna blir läsligt,
om man håller upp sidorna 153 och 154 mot ljuset.
