Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bohus slott hade ett för denna tid ganska starkt läge på
toppen af en klippa, i norra grenen af Göta elf. Men dess
besättning var svag. Knappast 400 man kunde bära vapen,
och fästningsverken voro på sina ställen i dåligt stånd. När
derför Gyldenlöve den 4 juni på aftonen öppade eld mot
slottet från tre batterier på Hisingen och fyra på fasta
landet, kunde ingen tro, att försvaret skulle blifva särdeles
långvarigt. Men strax förut hade det lyckats för den tappre
chefen för Skaraborgs regemente, öfversten Fredrik von
Börstell, att smyga sig in på slottet, och han blef nu själen
i ett motstånd, hvars make Gyldenlöve hittills icke upplefvat.
Genast vid sin ankomst tog Börstell ed af hvarje man
att icke nämna ordet dagtingan. En hvar, som bröt
deremot, skulle såsom förrädare straffas till lifvet. Hans
underkommendant Karl Gustaf Frölich stod troget vid hans sida,
uppmuntrande besättningen till mod och uthållighet.
Emellertid fortfor fiendens eld med stor häftighet.
Hundratals bomber inkastades dagligen. Redan efter fyra dagars
beskjutning var det mesta trävirket uppbrändt. Flere hvalf
störtade till hopa. Pålverken och de »spanska ryttarne» —
spetsiga pålar stälda korsvis framför grafven — voro af
fiendens eldkulor uppbrända. Men sjelfva murarna stodo ännu
upprätta, och så länge kunde det icke blifva något tal om
dagtingan. Gyldenlöve, som såg hur ringa verkan hans
kulor gjorde, ville försöka en generalstorm. Den hade gått
förträffligt förra året vid Marstrand, och man hade icke
mindre utsigt nu, tyckte han, att lyckas. Men hans generaler
voro alla af annan åsigt, och han följde deras råd. Då markens
steniga beskaffenhet lade hinder i vägen för löpgrafvars
uppkastande, beslöt han i stället att gå fram med minor emot
den fasta fästningsmuren, och de visade sig vara ett ganska
farligt anfallsvapen. Bit för bit störtade slottet tillsamman för
deras väldiga dån och förvandlades småningom till en grushög.
Visserligen lyckades det stundom för besättningen att
under natten delvis återställa de skador, som uppstått under
föregående dag. Men detta arbete kräfde så många
menniskolif, att de försvarandes antal hopsmälte med förfärande
hastighet. Mindre förstärkningar kommo väl sjöledes öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
