Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han kurs mot Stora Bält. Hans färd gick till en början
lyckligt. Vid Nyborg landsatte han några trupper, hvilka
brandskattade staden och sköflade den kringliggande trakten.
Härefter seglade han vidare in i Östersjön. Han kom dock icke
längre än till Rostock, då han råkade ut för motvind, som
tvang honom att fälla ankar några mil utanför kusten.
Den sista maj i dagningen, vid stilla väder, syntes några
seglare på afstånd. Man igenkände dem snart för att vara
en dansk eskader. Så nära intill kusten som svenska
eskadern låg fans icke tillräckligt utrymme för någon manöver.
Sjöblad lät derför kapa ankartågen och med båtar bogsera
skeppen ut till sjös. Under tiden kom den fiendtliga flottan
allt närmare, och man kunde räkna ända till åtta rangskepp,
flertalet större än de svenska, samt tre fregatter. Eskadern
stod under befäl af Nils Juel, hvilkens amiralflagg svajade
från nittiokanonskeppet »Christianus qvintus.»
Klockan 7 på aftonen voro de båda eskadrarna inom
skotthåll från hvarandra. Strax derefter öppnade danskarne
elden, hvilken sedermera fortsattes från båda sidor utan någon
verkan ända till midnatt. Följande dag började den ånyo i
första gryningen och fortfor oafbrutet i sex timmar.
Svenskarne förlorade härunder endast ett af sina mindre fartyg.
Då gick plötsligt stormasten på svenska amiralskeppet
»Amarant» öfver bord, och denna olycka hade till följd, att detta
fartyg omringades på alla sidor. Sjöblad försvarade sig länge
med största tapperhet. Men slutligen blef öfvermakten så
stor, att han måste stryka flagg. Samtidigt togos flere andra
fartyg af fienden. Skeppet »Calmar Castell» och »Wrangels
palats» gjorde motstånd i det längsta. Det förra,
hvilket fördes af den tappre kaptenen Cornelius Tiessen, tvang
till och med tvänne af fiendens skepp att lemna striden,
innan han slutligen vardt tvungen att gifva sig. Då han
öfvergaf sitt fartyg, lät han afskjuta tvänne af de gröfsta
kanonerna mot dess botten och derigenom spränga hål i den
samma. Fienden hade derför icke väl tagit hans fartyg i
besittning, förr än det började sjunka och snart måste lemnas
såsom vrak. Nu gaf sig äfven »Wrangels palats». Striden
var dermed slut. De få svenska fartyg, som ännu voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
