Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vad som möjligen kan finnas av förnuft i hans tal,
är lånat från filosoferna, allt det andra är villfarelse
och bedrägeri. Apostlarna äro bedragna bedragare;
tron på uppståndelsen grundar sig på ett förryckt
fruntimmers utsago, hela den kristna försynstron är
en oförskämdhet gent emot gudomen — en kör av
grodor, som sitta i en pöl och kväka: »För vår
skull är världen skapad».
En vida djupare och mera komplicerad natur än
Celsus möter oss hundra år senare i den romerske
filosofen Porphyrius, en lärjunge till nyplatonismens
grundläggare Plotinus. Celsus kämpar för den gamla
religionen huvudsakligen därför att dess
upprätthållande är nödvändigt för den romerska statens
bestånd och hyllar för egen del den
världsåskådning, som skiftar i många olika färger; Porphyrius
är en djup tänkare och en glänsande kritiker, vars
verksamhet påtagligen har gjort ett djupt intryck
på motståndarna: den helige Augustinus kallar honom
»en ädel och mycket skarpsynt filosof, ehuru
kristendomens bittraste fiende», medan däremot kyrkofadern
Hieronymus hedrar honom med epiteten »dåre,
hädare, galning, bakdantare, rabiat hund» o. s. v.
Det är icke svårt att förstå den avsky, varmed
Porphyrius, den högt bildade nyplatonikern, måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>