Note: This work was first published in 1973, less than 70 years ago. Hans-Eric Hellberg died in 2016, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
- Du är visst förtjust i min syrra, sa Tommy.
- Hur kan du tro det?
- Sånt märks. Du är inte den första. Inte vet jag vad hon har som drar killarna till sej. Hon är inte ens snygg. Mager och spinkig och finnig...
- Nej! sa Jonnie.
Sigbritt är den sötaste i världen.
- Hon har tre finnar på vänster kind...
- Det har jag inte sett.
- Inbilla dej ingenting om henne.
- Jag inbillar mej ingenting.
- Jag vet hur det är. Man blir kåt på en tjej och då vill man så klart vara med henne.
- Det är inte alls så.
- Hur som helst så har du ingenting för det. Sigbritt är kär i en typ.
- Kär?
- Kalla det vad du vill. En gubbe i plugget. En magister. Otto Pedersen. Hon har hans porträtt i sitt rum. Hur hon nu har fått tag i det. Hon tror förstås att ingen vet om det. Men sånt där kan man inte dölja. Hon bär sej så barnsligt åt.
Jonnie trodde inte på det. Jonnie ville inte tro på det. En magister. En som var vuxen. Det lät otroligt.
- Vad gjorde ni i tältet, Sigbritt och du?
- Ingenting alls.
- Och det ska du inbilla mej?
- Vi slogs mot myggen.
- Det var ju tidernas tillfälle. Sigbritt var för rädd för att springa sin väg. I mörkret och allting... Det är då man passar på. Man tar på tjejerna under kjolarna och så där. Det vet du väl, när man leker kurragömma i mörkret.
Jonnie visste. Han hade varit med och lekt på det viset. Andra killar hade dragit upp kjolarna på flickorna och gjort allt möjligt med dem. Men aldrig han. Jonnie var rädd att de skulle skratta åt honom. Eller bli arga, därför att han bar sig dumt åt.
Han hade sett hur hårdhänta somliga av killarna var. De gjorde tjejerna illa. Han vill tycka om någon.
- Du har väl aldrig varit med nån tjej? sa Tommy.
- Hur då med?
- Kysst och så där. Du vet, man småhånglar lite...
Jonnie tänkte på Den Rödhåriga och Den Långa och Ingela.
- Nej, sa han.
- Jag visste väl det.
- Har du?
- Massor. Jag kommer ihåg första gången... Vi var ensamma hemma hos henne. Det är väl ett år sen. Vi lekte nånting. Rätt vad det var fick jag nånting för mej och sa: Om jag får se dej naken, så får du se mej naken. Och hon gick med på det utan vidare. Hon gick in i ett annat rum. Vi tog av oss kläderna. Sen kom hon in till mej. Hon stannade i dörröppningen och tittade på mej. Hon var inte ett dugg rädd eller generad. Jag hade sett Sigbritt naken många gånger. Men det är inte samma sak med ens egen syrra. Du kan räkna ut vad som hände.
- Nej. Vad då?
- Jag fick ståfräs! Det kändes jävligt taskigt. Jag höll händerna för. Det kändes ännu fånigare. Jag stod där som en idiot och glodde på henne. Och hon glodde tillbaka. Sen sa hon: Ta bort händerna. Jag struntade i hur det gick. Jag tog bort händerna och stod mitt framför henne. Det var fantastiskt. Jag kände mej inte dum längre. Härligt. Jag struntade i allting. Vet du vad det var som gjorde mej kåt? Hon hade inga bröst att tala om. Mellan benen hade hon lite fjunigt hår. Men det var inte det som kåtade upp mej. Utan att hon tittade på mej och picken på mej. Först var hon bara nyfiken. Sen blev hon plötsligt blodröd och rusade in i sitt rum.
- Sen då? sa Jonnie.
- Ingenting mer. Jag klädde på mej. Sen låtsades vi inte om nånting. Vet du vem tjejen var?
- Nej.
- Katarina.
Det kom som en överraskning. Men när Jonnie tänkte efter var det inte så konstigt.
- Och nu då?
- Jag bryr mej inte om henne. i är kompisar. Kusinkompisar. Tycker du om henne?
- Jag har känt henne så kort tid.
- Det har väl inte med det att göra. Du har känt Sigbritt ännu kortare tid.
- Ja...
- Katarina är rätt kul när man lär känna henne.
- Och Sigbritt?
- Bry dej inte om henne. Hon tänker bara på sin gamla Otto. Och så skriver hon störtlöjliga dikter i sin dagbok. Har du nån kompis?
- Inte nu. Jag hade en som hette Bertil.
- Du menar att du har flyttat ifrån honom?
- Nej. Han dog tidigt i somras.
- Taskigt.
- Har du?
- Ingen särskild. Jag har svårt att få kompiar. Det är den här allergin. Rätt vad det är får jag ett anfall och måste gå hem eller åka till till lasarettet.
- Min... sa Jonnie och hejdade sig. Bertil, som jag pratade om, han var sockersjuk. Han var tvungen att ta en spruta insulin varje morron och kväll.
- Hårt.
- Vi gjorde långa fotvandringar, han och jag. Och tältade ute. Då var han tvungen att ha insulin och sprutor med sej. Och en liten flaska med nittisexprocentig sprit, som han gjorde ren sprutspetsarna med. En gång ramlade han nerför ett stup och slog sönder sprutan. Då var vi tvungna att gå tillbaka tills vi hittade ett hus med telefon. Där fingde vi efter en taxi och åkte till närmaste sjukstuga. När vi kom dit var han nära att svimma. Sen fick han en spruta och blev bättre.
- Du gillade honom, va?
-Ja. Jag gillade honom, sa Jonnie.
De lyssnade till tystnaden.
- En sån kompis har jag aldrig haft, sa Tommy.
- Du har en syster i alla fall.
- Jag önskar att jag kunde sälja henne och köpa en kompis. Eller en bror. Två killar kan ha bra kul tillsammans.
- Ja.
De hörde snabba steg i korridoren. Dörren öppnades. Katarina och Sigbrit kom in, hand i hand, klädda i trosor och t-tröjor, skrämda halvt från vettet.
- Det är nån i källarn, sa Katarina.
Copyright © Hans-Eric Hellberg
