Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjuttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
löna ondt med godt. Sedan Mathildas öde blef mig
bekant hastade jag till ett giftermål med Axels och
Johannas mor. Men för att tysta samvetets röst, reste
jag en gång hemligt till Mathilda för att få se min
August och för att erhålla den förfördas tillgift. På min
framställan att vilja draga omsorg om hennes framtid,
svarade Mathilda: ”Du har blifvit rik, blifvit stor sedan
du öfvergifvit mig, du får tro att du genom penningar
kan gifva mig ersättning för allt mitt lidande; men du
skall se att äfven den svaga qvinnan kan vara stark,
kan vara lugn äfven sedan hennes ungdomsdrömmar
försvunnit. Det är ej rätt af mig att dömma dig till
ständig ånger, att rycka dig ur din verksamhet för
andras väl. Jag skulle då för den Högste få ansvara
för ditt fåfängt förspillda lif — men” — — —
— ”Jag föll på knä för min englagoda Mathilda och
sade: din stolthet är oädel; om du blott visste huru
högt jag ännu älskar dig! Mathildas svar var kort men
värdigt och sansadt. Hon slöt det kära barnet till sitt
bröst, hopknäppte händerna och riktade till himlen sina
blickar, tillkännagifvande att hjertat uppsände sina
önskningar på bönens vingar till Honom, som så underbart
leder våra öden. Hon bad, bad att allt hennes lidande
måtte snart slutas, om det så vore Herrans vilja; ty
detta vilkor fästade hon vid hvarje bönesuck, som
uppgick ur hennes fromma hjerta. Då vi båda hunnit
hemta oss, frågade jag med smärtans och ångrens hela
ångest: hvar får jag söka tröst Mathilda, du förstår mig
ej mer, eger jag något hopp om din tillgift?”
— ”Min förlåtelse eger du, jag vill ej uppskjuta
längre med försoningen, ty jag behöfver sjelf ganska snart
bedja om tillgift” — var Mathildas svar. Den scen som
nu följde mellan oss två, så länge åtskiljda, såg och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
