Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
223
jag fick formligen som med en tång nypa ur
henne ord för ord av bekännelsen. Och varje
gång kom äntligen svaret spotskt, trotsigt,
avslutat med ett litet besynnerligt, hånfullt skratt.
Hon var som ett förtvivlat barn, tröttjagad och
hjälplös; det händer, att en sådan liten varelse i
yttersta nöd slutligen reser sig till motvärn,
skälvande av fasa för sin egen djärvhet; de små
händerna försöka slå den store, förfärlige
fienden i ansiktet, lillan skriker av förskräckelse
och det blir ett tjut, som ska föreställa mod och
trots, det egna lilla dödsdömda jagets tapperhet.
Inga väntade tydligen hela tiden, att hon
skulle få stryk, att jag skulle slå henne sönder
och samman. Det skulle hon ha förstått bättre
än mina frågor varför — varför?
— Jag trodde aldrig det skulle bli något
mellan dig och mig ändå — jag kände mig
alltid så främmande för dig — fast du var
snäll emot mig — ibland.
— Inte alltid — nej!
— Det förstår du väl? Inte betydde jag
någonting för dig, för resten. Jag var ju
alldeles värdelös.
— Du kände, att jag var en främling, menar
du? Vi hade ingenting att säga varandra?
Vi kunde bara leka en stund — och sen göra
varandra ont? Inte sant?
— Ja, det förstår du väl? Det måste gå så
här för oss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
