Själens högtid inne är på jorden:
Vår’n, gudomlighetens ombud vorden,
Landar, att vår kust med rosor strö.
Gudabilden speglar han i hafven,
Sträcker öfver jorden blomsterstafven;
Och i glansen af den gode anden
Ligger hon som en förtrollad ö.

         Hvad som vintern bröt vill vår’n försona,
Skapelsens och ljusets harpor tona:
Hjordar dansa. Menskan upprätt står,
Ser Guds under, glömmer ödets nycker,
Som en brud det varma lifvet trycker
Till sitt hjerta, och en hög försoning
I naturens alla pulsar slår.

         Gudomskänslan själen genomtränger:
Hoppets engel, vårens broder, hänger
Friska kransar kring den fångna brud. —
Hör du stjernors silfverharpor tona,
Hör du jordens från hvar liljas krona,
Hör du fridens i ditt eget hjerta:
Det är toner, spelade af Gud.