Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet. Theatrarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi Fransmän, med all vår Sjdländska lifligliet, med all
vår varma känsla för skön konst, liafva dock i allmänhet hållit
oss temligen fria från de förtjusningsfebrar, som på sednare
tider rasat i Europa och äfven någon gång utom detsamma.
Hos oss vördar man ingen sångerska, som en Drottning, och
tillber ingen Dansös, som ett helgon. Vi kunde förguda
Napoleon, men vi lemnade åt våra flegmatiska grannar på andra
sidan Kanalen, åt de sträfva Republikanarne på andra sidan
Oceanen, att förguda Julia Grisi och Fanny Elsler. Nordens
Fransoser hafva emedlertid icke i detta hänseende följt vårt
berömvärda exempel. Då Taglioni besökte sin födelsestad,
Stockholm, spände Stockholmarne, med en ung, högbördad Diplomat
i spetsen, hyrhästarne från hennes vagn. Förgäfves ville kusken
åtminstone stiga af. ”Sitt qvar,” svarades det honom, ”vi draga
hela skräpet.” En af Theater-Direktörerne, som uppvaktade
Taglioni vid hennes hemfart, begärde också att få slippa ut.
”Ah”! invände man, ”Ni är så van att vara ute och åka i
Tid-ningarne, att denna lilla åkning icke kan annat, än bekomma
Er väl.” Taglioni sjelf satt, blek och försagd, vid dénna
vidunderliga hyllning, hvilken egnades henne under upprepade
skrän af det vidrigt ljudande Hurra, som för Stockholmspöbeln
är ett uttryck både af dess sorg och dess glädje. Och sålunda
skred tåget fram ända till Taglionis boning, och, med
förskräckelsens tårar i ögonen, räddade sig Dansösen undan detta
vildsinta tilltag af Svensk förtjusning.
Äfven kring Mamsell Lind har slutit sig en stark kohort
beundrare, hvilka, när som helst, blindt kasta sig i striden
för hennes oöfverträiFlighet. De kalla sig sjelfve Lindvurmar,
och hafva, liksom i Frimureriet, sinsemellan vissa
igenkännings-tecken och ordenshemligheter. Man räknar dem till ett antal af
fieretusende och deribland åtskillige af landets största politiska
och litterära ryktbarheter. De hafva ordentliga sammankomster
under det antagna namnet af Harmoniska sällskapet, och, i
aflid-ne Konnngens tid, skall man till och med velat i dessa
förhandlingar se ett doldt, politiskt syfte.
Emedlertid synes Mamsell Lind, äfven utan att omgifvas
och beskyddas af ett dylikt band partigängare, förtjent af den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
