Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag har aldrig förr eller sedan hört en konstdomare så
fördomsfritt, öppet och djerft uttala en öfvertygelse som Wickenberg.
Bland annat sade han om en beprisad tafla af David: ’det är konst,
men ej natur’. Af de målningar, som denna gång mäst anslogo
honom, voro en holländsk interieur jemte en Silenus af Rubens.
’Ja, se Rubens, det är ändå mästaren för alla’, yttrade han
triumferande. Denna smak skulle dock längre fram erhålla en ändrad
riktning. Det som frapperade mig var, att la belle Jardiniére af
Raphael knappt af honom uppfångade en blick. ’Det der är
slisk och sötsaker, är coquetteri och ger ej något fullständigt
begrepp om Raphael’, voro vid ett annat tillfälle hans ord om denna
målning.»
Därefter följdes sällskapet åt till Pestels
restaurant, där middag intogs i sällskap med Franz
Winter-halter. Denne för sin ytlighet och sentimentalitet af
nutiden så föga uppskattade porträttör tycks ha
utmärkt sig för en stor personlig älskvärdhet och blef
mycket omtyckt af de svenska konstnärerna ’j. Enligt
Albanos uppgift skall äfven mellan Wickenberg och
Winterhalter en själafrändskap uppstått.
Då Wickenberg, som bodde > 3 trappor upp i
en anspråkslös kammare på Rue S. Honoré , under
måltiden kom att vidröra sina bekymmer för att finna
en bostad, som på samma gång kunde vara atelier,
utbrast den alltid så hjälpsamme, godhjärtade
Söder-porträtt af wickenberg. mark: »den saken är lätt hjelpt, herrn skall få arbeta
, i min atelier, som är belägen in på gården till det
Blyertsntmng af Hugo Leffler. Tillhör Generalkonsul r &
Heiiborn, Djursholm. hus vännen Blumm bebor, rue d’Anjou St. Honoré;
rummet är väl ej stort, men vi få maka åt oss. Herrn är
välkommen i morgon, och träffar der löjtnant Berger.
Följande morgon infann sig Wickenberg hos den vänlige farbrodern och började måla en
liten genretafla med tyskt motiv.
Här på Södermarks atelier var det också konstnären utförde den tafla, som först gjorde
hans namn bekant i Paris. Biografen i Litografiskt Allehanda anför ur ett bref från Wickenberg
till Palm, som då var i Dresden, konstnärens egen berättelse om taflans upprinnelse. I början hade
allting gått omkring» för Wickenberg i Paris och endast småningom kunde han sansa sig. >Då
sedan det frustande lifvet omkring honom en tid beherrskat alla hans tankar, kom som en
sabbats-afton för hans själ minnet af hans fädernesland med syner från de isbelagda sjöarna, de snöhöljda
skogarna och det folk som lefver uppi denna natur. I Paris ännu under den varma årstiden (det
var hos Södermark, som välvilligt upplåtit sin atelier åt honom) satte han sig ned att måla — ett
svenskt vinterlandskap.
Salongen 1838 tillstundade, och Wickenberg arbetade af alla krafter. Han lyckades också
blifva färdig i tid och lämnade upp till Louvre dels sitt stora vinterlandskap, dels ett mindre
genrestycke. Det förra gjorde lycka. Wilhelm Wohlfart har i ett minnestal öfver Wickenberg på ett
dramatiskt lifligt sätt berättat om den stora framgången:
»Bland denna legion konstnärer, alla eldade af samma begär, att här vinna ett namn, — bland tusenden af taflor,
öfver hvilka juryns domslut vexlat mellan admis och refusé, hade äfven inlemnats en, under hvars noggranna pröfning juryn
kunde ansetts hafva utropat: ’En voilå quelque chose de nouveaul’ Icke något af dessa evinnerliga ’Sebastianor och Magdalenor’,
icke af dessa tråkiga ’allegorier’, hvarken ’Souvenirs de 1’Orienl’ eller ’de la Grande Armée’ eller ’sctncs de la vie privdc’, intet
af allt hvad man vanligen väntar sig, som hvilopunkter bland denna svärm ’porträtter af uppstädade och fejade Bourgeois’ i alla
möjliga formater, — nej! Men hvad föreställde denna tafla? — och liksom frysande vid anblicken af denna isiga, dimmiga ton,
frågade man hvarandra, hvar finnes en sådan natur? I fullkomlig okunnighet om den seger, han vunnit, afvaktade konstnären
expositionens öppnande för allmänheten. I sällskap med någre landsmän följde han den böljande folkströmmen uppför den stora
trappan. Hans hjärta slog, af franska språket förstod han tydligt »adans» och »nt/usd»;— ettdera måste det vara! Hans blick far
é
’) Se t. ex. ett bref från Wahlbom till Wetterling (Paris den 10 December 1838): »Jag har blifvit bekant med en
utmärkt målare Winterhalter, med hvilken Södermark var mycket lierad under hans vistande i Paris; det är en dugtig Artist
och en utmärkt hygglig karl, en rigtig hjertans gubbe.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
