Note: Contributor Fredrik Böök died in 1961, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kim
181
från sina moln så pass mycket, att han betraktade hans
breda rygg.
»Den där mannen saknar artighet och låter narra
sig av Skenets skugga. Men han talar gott om min
cliela, som nu skördar sin belöning. Låt mig uppsända
bönen!... Vakna, du lyckligaste av alla kvinnofödda!
Vakna! Jag har funnit den!»
Kim kom upp ur sömnens djupa brunnar, och
laman åsåg hans gäspande förtjusning, varvid han
knäppte med fingrarna för att avvända onda andar.
»Jag har sovit hundra år. Var —? O, Helige, har du
varit här länge? Jag gick ut för att söka efter dig,
men», här skrattade han sömnigt, »jag somnade på
vägen. Jag känner mig alldeles frisk nu. Har du ätit?
Låt oss återvända till huset. Det är många dagar sedan
jag vårdade dig. Har sahiban fött dig bra? Vem
tvättade dina fötter? Och hur är det med det onda i
magen och nacken och med susningen för öronen?»
»Försvunnet — alltsammans. Vet du inte?»
»Jag vet ingenting — vad skulle jag veta?»
»Det var underligt, att denna kunskap icke nådde
dig, då mina tankar ständigt kretsade omkring dig.»
»Jag kan inte se ditt ansikte, men rösten ljuder som
en trumma. Har sahiban förvandlat dig till en ung
man genom sin kokkonst?»
Och han stirrade på den sittande gestalten, som
avtecknade sig alldeles svart mot det gulröda
aftonljuset. Så sitter Bodhisat i sten och blickar ned på de
självregistrerande vändkorsen vid muséet i Lahor.
Laman svarade intet. Med undantag av rasslet från
bönkulorna och det svaga ekot av Mahbubs
bortdöende steg lägrade sig tystnaden tätt omkring dem,
denna milda, rökiga tystnad, som råder om aftnarna
i Indien.
»Hör mig, jag medför nyheter.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
