Note: Contributor Fredrik Böök died in 1961, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
3°°
Rudyard, Kipling
sig vara en skicklig kvacksalvare i fråga om att böta
en skada i ljumsken — en sådan skada, som man kan
ådraga sig, då man rullar nedför en stenig sluttning
i mörkret. Han var med ett ord en ovärderlig hjälp,
och orsaken till hans hjälpsamhet gjorde honom all
heder. Liksom millioner av sina medslavar hade han
lärt sig att betrakta Ryssland såsom den store
befriaren från Norden. Han var en feg man; han hade
fruktat att han icke skulle kunna rädda de ärade
främlingarna undan befolkningens raseri. För egen del skulle
han visst inte tveka att slå en hederlig man, men...
Han var djupt tacksam och rörd över, att han i sin
ringa mån kunnat bidraga till att bringa saken till en
lycklig utgång. Han hade glömt slagen, ja, han
förnekade rent av, att han någonsin erhållit några slag
den där första natten under furorna. Han begärde
ingen belöning för sina tjänster, men tordes han
möjligen be att få ett intyg från dem, ifall de ansågo honom
värdig ett sådant ? Det skulle kanske komma honom till
nytta framdeles, ifall möjligen några andra av deras
vänner skulle vandra över passen. Och han bad dem
icke glömma honom i sin blivande storhet, ty han var
av den åsikten, att han, Mohendro Lal Dutt, akademisk
medborgare i Calcutta, hade gjort staten en tjänst
genom att hjälpa dem.
De gåvo honom nu ett intyg, vari de berömde hans
artighet, hjälpsamhet och ofelbara skicklighet som
vägvisare. Han stack papperet i bältet och snyftade av
rörelse; de hade ju utstått så många faror tillsammans.
Och mitt på ljusa dagen förde han dem genom det
livliga Simla till Alliansbanken, där de önskade bevisa sin
identitet. Men därifrån försvann han lika plötsligt och
fullständigt som morgondimman på Jakko.
Och nu vandrade han, alltför utmagrad för att
svettas och alltför ivrig för att hinna utbjuda sina
läkemedel, uppför sluttningen till Shamlegh. Och en stund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
