Note: Contributor Fredrik Böök died in 1961, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kvinna, som satt på en hög av sängkläder, frågade
honom i förtroende huruvida han trodde, att hennes
man skulle återvända hem från kriget. Kim funderade
länge och allvarligt och förklarade sedan, att han
trodde det, vilket hade till följd, att kvinnan gav
honom mat. I flera avseenden liknade denna stora
procession — denna skara, som pratade och skrattade
så glatt och ibland blåste en hurtig marsch — ett
festtåg i staden Lahor. Hittills hade Kim icke kunnat
förmärka några tecken till strängt arbete, och han beslöt
att skänka regementet sitt beskydd. Framemot kvällen
möttes de av musikkårer, som med sina toner ledsagade
Maverickarne till deras lägerplats i närheten av
Ambalas järnvägsstation. Detta var en mycket
intressant kväll. Soldaterna från andra regementen kommo
för att hälsa på Maverickarne, och dessa avlade även
besök för egen räkning. Deras piketer skyndade att
återföra dem och mötte piketer från andra
regementen, stadda i samma ärende, och efter en stund tutade
signalhornen alldeles vilt för att tillkalla flera piketer,
kommenderade av officerare, vilka skulle stävja
tumultet. Maverickarne hade ett rykte om sig att vara livliga,
vilket de måste upprätthålla. Men följande morgon
inställde de sig på plattformen i förträfflig kondition
och med stram hållning, och Kim, som lämnades kvar
tillsammans med sjuka, kvinnor och pojkar,
överraskade sig med att hurra och vifta farväl, då tågen
satte sig i rörelse. Hittills hade livet såsom sahib varit
ganska roande, men han betraktade det dock med en
viss försiktig misstro. Därpå förde de honom,
eskorterad av en trumslagarpojke, tillbaka till de tomma,
limfärgade barackerna, vilkas golv voro översållade
med papper och tåtar och allt möjligt skräp och vilkas
väggar återgåvo ljudet av hans ensliga fotsteg. Enligt
infödingars vana kröp han ihop på en brits och
somnade. En vresig karl kom dock snart in och väckte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
