Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att han funnit hela berättelsen bland en mängd
gamla handskrifter, som hans fader lemnat
hönom och som för flera år sedan påhittats i
ett dokumentskrin i kyrkan. Hans fattigdom,
ett intellektuelt. begär- att gäcka okunnigheten
och ett visst cyniskt förakt för all lärdoms
fåfänglighet förledde hoDom till literärt
bedrägeri. Han besöktes af fornforskare, hvilka
erhöllo stycken äf de gamla manuskripten i
skrinet. Snart offentliggjorde lian en följd af
skaldestycken, skrifna, såsom han påstod, af
Rowley, en munk i fjortonde århundradet, och
likaledes påträffade i det märkvärdiga skrinet.
De utmärkte sig för skönhet i tankar och
uttryck, ehuru språket var besynnerligt och
gammaldags. De väckte allmän beundran, men
den literära verldens åsigter voro delade;
somliga voro öfvertygade, att Rowleys dikter
verkligen voro äkta, andra höllo före, att en
förfalskning förelåg.
Dikterna voro skrifna på pergament med
ett af århundradens dam besudladt utseende,
och bläcket var så blekt, att det tydligt
tycktes röja spåren af fuktens härjningar, under
den tid, som måste hafva förflutit, sedan det
först nyttjades. Ingenting antydde, att perga-
mentets åldriga utseende åstadkommits medelst
ockra och golfdam, som flitigt ingnidits i dess
yta, eller att bläcket blifvit utspädt, innan
det begagnades, eller att skriften på andra
sätt bearbetats för döljandet af dess moderna
härkomst. Det fjortonde århundradets
skrif-tecken, mästerligt härmade, kunde icke
förråda hemligheten. Hvad beträffar sjelfva
poe-merna, voro de sköna utgjutelser af en ande,
rikligt begåfvad med den gudomliga
ingifvel-sens kraft, men som af någon anledning, svår
att gissa, behagat kläda sina tankar i
urmodig drägt och skänka en annan sjelfva för-
fattarskapets ära. De voro skaldestycken, som
buro snillets prägel i hvarje rad och väckte
rättvis beundran i en tid, då smaken var
öf-verdrifvet anspråksfull. De voro författade
icke af en man, väl förfaren i verskonstens
teknik, eller invigd i forntidens hemligheter
och öfvad genom lång erfarenhet i literära
värf, utan af en knapt sjuttonårig yngling, en
fattig skrifvare, som hade att tacka sig sjelf
för sin lärda uppfostran och naturen för det
snille, som gjorde honom till ett verldens
under. Hans hjerna öfverflödade af vittra och
lärda alster i prosa och vers i allehanda
ämnen: historia, poetik, arkeologi, filosofi, dra-
matik — öfver allt detta kunde han förfoga
och oupphörligt aflemnade han literära
uppsatser, hvilka tyvärr blefvo det enda, han
slutligen hade att räkna på för sitt lifsuppehälle.
Besviken i sina försök att vinna
erkännande af literaturens ledande män, kränkt
genom återfallet på honom sjelf af bedrägeriet
med Rowleys dikter, hungrande efter rykte
och otillfredstäld, hungrande efter bröd och
omättad, för stolt att tigga, för svag att kämpa
ensam och utan hjelp, intog Chatterton gift
och dog den 23 Augusti 1770 i sitt adertonde
lefnadsår.
Giuseppe Mezzofanti, snickarson från
Bo-logna, föddes den 19 September 1771 ocli
uppfostrades från början i afsigt att han skulle
blifva fadrens efterträdare i yrket. En prest
fick emellertid hand om honom och lärde
honom gå prestvägen. Innan han slutat sin kurs
vid universitetet, hade han lärt sig latin,
grekiska, hebreiska, arabiska, spanska, franska,
tyska och svenska språken. Yid tjugutvå års
ålder blef han professor i arabiska och strax
derefter i orientaliska språken. Guido v.
Grör-res, den bekante tyske skriftställaren, skref
år 1841 om Mezzofanti, att han var
hemmastadd i latin, grekiska, italienska, franska,
tyska, spanska, portugisiska, engelska, hol-»
ländska, danska, svenska, ryska, polska,
böh-miska, serviska, ungerska, turkiska, iriska,
välska, vallachiska, albaniska, bulgariska och
illyriska språken. Han var dessutom
fullkomligt herre öfver sanskrit, persiska, kurdiska,
georgiska, armeniska, hebreiska, arabiska,
syriska, samaritanska, kaldeiska, sabeiska,
kinesiskå, koptiska, etiopiska, abyssiniska,
am-hariska och angolesiska språken. På tyska
uttryckte han sig så korrekt, att blott ett
öf-vadt öra kunde igenkänna utlänningen. Alla
dialekterna och provinsialism erna i det
engelska språket kände han så noga, att han
på språket hörde, från hvilken särskild
landsdel en engelsman härstammade. Kardinal
Wiseman berättar efter egen erfarenhet, att
Mezzofanti af en engelsman och af en
portu-gisare vid olika tillfällen misstagits för att
hafva varit hvarderas landsman. Mezzofanti
blef 1838 kardinal och dog i Mars 1849. Yid
slutet af sin lefnad förstod han sjuttio eller
åttio tungomål af den mest olika beskaffenhet,
af hvilka han med färdighet talade de flesta,
ehuru han naturligtvis icke egde några djupare
vetenskapliga insigter i språkens natur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
