Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dr Baynard kunde ej iakttaga den ringaste
hjertsammandragning och Skrine såg intet spår
efter andedrägten på den breda spegel, som
hölls framför munnen. Hvar och en af oss
undersökte sedermera arm, hjerta och
ande-drägt, men icke det ringaste lifstecken kunde
upptäckas. Vi resonerade öfver den
märkvärdiga företeelsen, men som ingen förändring
visade sig, trodde vi, att han drifvit sitt
försök för långt, och vi blefvo slutligen alldeles
öfvertygade om att han var död. En half
timme hade redan förgått, och vi ämnade just
begifva oss vår väg, då vi märkte rörelser hos
liket, och vid närmare undersökning funno vi
då, att puls och hjertrörelse började återkomma.
Han började andas och tala».
I Indien finnas ett slags fakirer (botgörare),
s. k. yogi, hvilka för sin salighets skull med
all flit vinlägga sig om förmågan lefva med
det minsta möjliga mått af yttre hjelpmedel
för lifsuppeliället. Det berättas om dem, att
de låta begrafva sig för hela månader,
hvar-under de lefva icke blott utan mat och dryck
utan äfven utan luft och ljus. N. C. Paul
säger, att de för detta ändamål förbereda sig
på mångahanda sätt i olika grader: genom
af-söndring från den yttre verlden, yttersta
stillhet, ljusbrist, vidmagthållandet af en bestämd
temperatur, förtärandet af endast vegetabiliska
och lättsmälta födoämnen o. s. v. De
försättas sålunda småningom i ett tillstånd,
hvar-uti hvarje sinnes- och viljeverksamhet tyckes
upphäfd; kroppen tyckes dervid foga sig efter
hvad för läge eller ställning som helst, under
det själen är skenbart försjunken i dvala. En
sådan asket kan slutligen fullständigt umbära
både luft och näring under ganska lång tid.
Dr Honigberger, som under flera år egde
anställning såsom lifmedikus hos mahradschah
Bunschit Singh i Lahore, berättar om fakiren
Haridas, att denne flera gånger lät begrafva
sig och en gång låg i grafven fyra månader.
Mahradschahn lät sjelf lägga denne fakir ånyo
i en nymurad graf, som betäcktes med
stenhällar och deröfver en hög af mull, som hårdt
tillstampades. På högen lades sedermera en
lösare mullbetäckning, hvari växtfrön såddes,
så att grafkullen blef grönskande. Dag och
natt stodo vakter på post vid grafven, och
fakiren blef uppgräfd lefvande efter halfannan
månads förlopp. Hans vid begrafningen
ny-rakade ansigte visade icke ett spår till
skäggväxt, då grafven öppnades.
J. Braid beskrifver mera omständligt så
väl förberedelserna till frambringandet af
le-targien som sjelfva begrafningsforloppet. Till
de förra hör dagligt upprepande många tusen
gånger af vissa heliga ord, öfningar att stå
pä hufvudet och förvrida kroppsdelarne i de
omöjligaste ställningar samt att hålla andan,
att sluka in luft i magen, att andas så
hastigt att svetten utbryter m. m., hvilka
öfningar med stor regelmessighet fortsättas i
åratal. Derunder förtäres endast helt lätt
föda; kryddor och retande drycker undvikas
alldeles och en moralisk vandel iakttages.
Begrafningen föregås närmast af en
magrenings-process, hvarvid maginnehållet uppskaffas med
tillhjelp af långa tygband, som nedsväljas och
åter uppdragas. Derefter sätter sig fakiren
på en linneduk och vänder ansigtet österut
samt betraktar uppmärksamt sin nässpets.
Efter en kort tid inträder stelkramp: ögonen
sluta sig, fingrarne kramas tillhopa, hela den
hophukade kroppen blir orörlig, ansigtsfärgen
blir gulaktig och andningsförmågan upphör.
Nu framskynda tjenare, som tilltäppa fakirens
öron och näsa med vaxdränkta proppar samt
inhölja den liflösa kroppen i en svepduk, som
ihopsys och förseglas, merändes med någon
ministers eller radschahns egen sigillring.
Sedermera inlägges kroppen i kista eller utan
sådan i en murad grafgrop, som täckes med
stenhällar och jord. Den begrafne bevakas
sedan af pålitliga vakter, som af de
merän-dels misstrogna furstarne och stormännen
utsättas vid grafven och ej lem na denna
hvar-ken under dag eller natt. När den
af-talade tiden tilländalupit, drager hofvet och
alla förnäma till grafven, hvarest troende
hinduer i tusental dessförinnan uppehållit sig
for att rena sina själar genom den heliges
närhet.
Ministerresidenten Wade, som år 1837
befann sig i mahradschahn Bunschit Singhs följe
vid öppnandet af den graf i Lahore, hvaruti
fakiren Haridas legat lefvande begrafven i sex
veckors tid, berättar härom följande. »När
kistan öppnats, sågo vi framför oss en hvit säck,
hvars form förrådde någon deruti instoppad
menniskas hophukade gestalt. Det öfver
hufvudet dragna och upptill tillknutna linnehöljet
aftogs och vi sågo en mumie-lik kropp;
ar-marne och benen voro skrynkliga och styfva,
de glanslösa ögonen voro stela, hufvudet låg
såsom hos lik lutadt åt sidan. Jag bad min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
