Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ehuru blott presten hörde det, att Cellini om
en månad skulle återse sin älskarinna. Det är
sannolikt, att den trollkunnige presten ämnade
göra sina djeflar sannspådda genom att anskaffa
den skönas porträtt, men om så är, måste han
snart hafva insett omöjligheten att tid erhålla
porträttet, ty han sökte efteråt draga sig ur
gpelet genom att uppmana Cellini att låta
kärleksgrubblet fara och i stället biträda
honom såsom trollkarl, så skulle de begge två
framtrolla omätliga rikedomar. Men Cellini
gaf efter dessa
trakasserier hela den
ädla svartkonsten på
båten och återvände
till utöfvandet af den
skönare konst, som
gjort hans minne
odödligt.
Andebesvärjarnes
slägte är ännu ej
ut-dödt, och tron på
de ultra-moderna
spi-ritisterrias undergörande förmåga är icke
mindre vämjelig än
forna dagars tro på
hexeriet och
blåkulla-färderna. Det
öf-vernaturliga utöfvar
en oförklarlig
dragningskraft, framför
allt på hvarje sinne,
som aldrig pröfvat
njutningen att
begrunda de under,
livilka tilldraga sig
icke öfver utan i
naturen.
För idkare af
det magiska yrke, som lägger an på att
»förvända synen», är den konkava spegeln ensam
för sig ett hjelpmedel af ovärderlig nytta.
Genom sammanställning af plana speglar på
lämpligt sätt kunna icke mindre sällsamma
effekter åstadkommas. Jesuiten Kircliers
användning af den måhända äfven hos äldre tiders
mager kända men förhemligade troll-lyktan
(laterna magica) för framställandet af
spegelbilder öppnade efter år 1646 ett nytt fält för
taskspeleriets utöfvare, men instrumentet
för-blef icke desto mindre så godt som alldeles
obeaktadt utom de fysikaliska kabinettens om-
råde, ända till dess Robertson omkring år
1798 började dermed beskatta publikens
lätt-trogenhet. Med oerhörd skicklighet lyckades
det för denne äfventyrare att fullständigt
bedåra sin samtid. Uti en sal i
Kapuciner-klostret i Paris framtrollade han under en hel
följd af år spöksyner, hvilka väckte förvåning
icke blott i hela staden utan så att säga i
hela verlden.
Vid Robertsons förevisningar var allting
beräknadt på att stegra åskådarnes fasa ända
till högsta möjliga
grad. Besökarne
måste passera en mängd
dystra rum i det
gamla klostret,
innan de kommo till
en med hieroglyfer
betäckt åldrig port,
som ledde till en
med svarta dukar
beklädd sal, hvilken
matt belystes af en
graflampa. Intet ljud
från verldsstadens
buller trängde hitin;
allt var tyst som i
grafven. Robertson
yttrade några
inledande ord för att
ytterligare spänna
förväntningarne. Han
talade om den skräck,
som de dödas andar
måste förorsaka, om
den svartkonst, som
tvingade dem att från
andra verldar
återkomma .till jorden,
och om menniskors
hemliga förkärlek för det underbara. Derefter
tillkännagaf han sin afsigt vara att
frambesvärja andar.
Lampan slocknade genast och under
åsk-skrällar och dödsklockans toner, hvilka skulle
väcka de döda, klingade en liarmonikas
genomträngande ljud. Blixtar genomkorsade det
mörka rummet och på omätligt långt afstånd
visade sig en ljus punkt. Den blef småningom
större och erhöll formen af en igenkänlig
liten bild men närmade sig allt mera, växte
allt mera och blef jettestor. Ännu allt jemt
ryckte spöket rätt fram emot åskådarne — då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
