Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vänlig och tacksam, blef han knarrig och
kinkig. Slutligen förklarade patientens betjent,
att hans husbonde led af hypokondri och
inbillade sig vara en tekanna af lergods!
Den ryktbare Dr Watts var en helt liten
man men trodde kort före sin död fullt och
fast, att ingen dörr i huset var för honom stor
nog att kunna komma ut igenom. Dr Millengen
omnämner en patient, som trodde sig vara ett
skört glaskärl och icke tordes sätta sig,
emedan han fruktade att slå sönder sig, samt en
annan, som var öfvertygad om att hans
huf-vud var fullkomligt tomt. Han erinrar tillika
om en bekant, intelligent amerikanare, som
"beklädde ett högt domarembete, men som icke
kunde frigöra sig från den emellanåt honom
belierskande öfvertygelsen, att han blifvit
förvandlad till en turturdufva. Dr Walderstein
kände en lärd man, som hemsöktes af en
oöf-vervinlig tro på alla slags orimliga, rent
inbillade olyckor. En gång kände han sig ytterst
olycklig och eländig, emedan han icke kunde
nysa tre gånger å rad, och ehuru han på samma
gång fullt insåg det befängda i en dylik
inbillning. En annan gång trodde han, att hans
hem stod i brand, och kände den brännande
hettan af de allt närmare kommande lågorna;
klämtningar, som hördes, ökade högeligen hans
lidanden, hvilka voro allt för känbara, ehuru
han visste, att orsaken till dem skulle snart
visa sig vara en ren inbillning. En annan
gång drömde han, att han blifvit dömd att
brännas lefvande, och led då de grymmaste
•qval af fruktan, att hans inbillning skulle låta
honom känna den verkliga pinan af denna
förfärliga död.
Dr Rush berättar om en man, som trodde
-att han i sin mage hade en kaffer, hvilken
plågade honom allt sedan han lemnade Goda
Hopps udden. Leuret omnämner en qvinna,
som lefde på att uthyra stolar i en af
kyrkorna i Paris, och som slutligen fick den tron,
att hon bar en synod af biskopar i sin magsäck.
Pinel anför ett märkvärdigt forhållande med
en fransman, som trodde att han blifvit
halshuggen för ett brott, som han ej begått, och
att, sedan hans oskuld blifvit lagd i dagen,
hans hufvud eller troligare en annan persons
liufvud blifvit fastsatt på hans hals till stor
förtrytelse för honom, som ansåg sitt förra
liufvud bättre. Dr Conolly hade en patient,
som var öfvertygad om att han blifvit hängd
och blott endels återstäld till lifvet genom
galvanism, hvarföre hans enda diktan och
traktan var att blifva till fullo lefvande. Jacobi
omtalar en man i Wiirtzburg, livars fulla
öfver-tygelse det var, att han i sin mage hade en
annan lefvande menniska, som talade till
honom, ehuru han ofta insåg det galna i en
sådan föreställning. Man gjorde ett försök
att bota honom, i det man låtsade utdraga ett
beläte ur hans kropp, sedan ett stort plåster
anbringats derpå. Han var belåten dermed
och kände sig bättre; men den gamla
galenskapen kom snart tillbaka, och han berättade
då med gråt och snyftningar att en annan
person varit nog fräck att intaga den förras
plats, der han nu talade till honom på samma
sätt som förut. Boerhaave anför berättelsen
om en man, som trodde att hans ben voro
af halm, tills hans städerska, medan hon
sopade, kom att stöta till hans skenben med
damborsten.
Esquirol omnämner åtskilliga unga män,
som trodde sig vara fruntimmer; en af
dem, som brukat på sällskapsteatrar spela
qvinnoroler, ville icke bära annat än
qvinno-kläder.
Det berätta» om en af Ludvig XIV:s
hof-män att han i den tron, att han var en hund,
brukade ställa sig vid ett öppet fönster och
skälla på förbigående. Och likaledes heter det
om advokaten Pinault, som tillhörde de s. k.
konvulsionärerne (på 1700-talet i Paris), att
han dagligen gick och skälde några timmar likt
en hund.
Huru psykiska åkommor smitta visa
följande efter Zimmermann anförda berättelser
om förvillelser (hvilka dock mera likna utbrott
af okynne), föranledda af ogynsamma
lednads-förhållanden, som hos nerverna framkallat
någon tillfälligt sjuklig retlighet.
En nunna i ett stort kloster i Frankrike
började jama som en katt. Slutligen började
alla nunnorna jama tillsammans dagligen vid
en viss tid, och de fortforo då att på samma
sätt jama under flera timmar. Dessa dagliga
kattkonserter fortsattes, tills man underrättade
nunnorna, att ett kompani soldater blifvit af
polisen förlagdt utanföre klosterporten och att
soldaterna hade gissel, hvarmed nunnorna skulle
piskas, ända till dess de lofvade att icke jama
vidare. I ett kloster i Tyskland på 1400-talet
började en nunna att bita sina kamrater. Inom
kort började alla nunnorna i klostret bita
hvarandra. Nyheten om denna galenskap spriddes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
